Lasse-Maja - en fullfjädrad musikal!

Den nya Lasse-Maja musikalen är en fullfjädrad uppsättning. Storslagen och välkomponerad och har klar "Broadway-doft". Det tycker vår recensent Martin Dyfverman om urpremiären i helgen på Örebro teater.

Man borde egentligen inte vara förvånad längre, efter flera storartade musikteateruppsättningar i Örebro. Men det är ett storverk att med tio skådisar och fyra man i orkestern ge en så storslagen och välkomponerad musikal – med en klar doft av Broadway över sig.

Och en riktig stjärna har man: Niklas Riesbeck, med talang och rutin i botten gör han en inlevelsefull och så intensivt strålande Lasse-Maja att jag ofta ryser av välbehag. I musikalens starkaste solonummer sjunger han ”Vad vill du mig?" Nedanför korset i kyrkan där han just fått utstå förödmjukande straff för sitt tjuveri. Där får den annars äventyrsbetonade historien många famnar djup, särskilt när han jämför sig med den korsfäste i all hans förnedring.

Melodin återkommer flera gånger, precis som en blivande ”hit” ska lanseras i en musikal. Det finns också mycket mer som gör att jag under de tre timmarna känner de rätta musikalvibbarna. För här ser jag hur historien berättas precis som när Länsteatern en gång kom till (på 80-talet) när riddaren av La Mancha från sin fängelsehåla berättar sitt livs historia. Och jag ser kampen och glöden från Les Miserables flera gånger – och kanske lite Greven av Monte Christo också. Tvivelsutan även flera spännande anspelningar på Bibelns berättelser, till exempel vid själva korsfästelsen. I Lasse-Maja väljer också folket att den mer enkle förbrytaren ska friges.

Alexander Öberg och Erik Norberg, som skrivit stycket, väver också skickligt in de storpolitiska händelserna. Det var ju en sällsynt omvälvande tid när slutet av 1700-talet övergick i 1800-tal, gustavianerna försökte bittert slå vakt om den gamla tronen, men intrigerades bort. Allt detta får bilda en spännande fond i Lasse-Maja.

En bra bit in i historien får jag ändå tanken att nu brer manusförfattarna på lite l mycket. Då har Lasse-Maja nämligen tilldelats en mycket märklig härkomst och han tar även uppdraget att mycket drastiskt förändra historien i Sverige.

Men även detta löser författarna elegant. De tar hjälp av just Lasse-Maja själv och begåvningen att berätta historier för att överleva. Mer än så ska jag inte avslöja.

Mångfalden av kläder och fina masker imponerar också, liksom scenlösningarna som med ganska minimal dekor ändå ger episk och dramatisk känsla. Särskilt läckra är flera projektioner – och en är väldigt barnförbjuden…

 När det gäller musiken så är Peter Tikkanens klaviaturer omväxlande mäktiga och intimt luftiga.

Tio skådespelare verkar, genom intensiva klädbyten, som fyrtio.  De flesta roller blir mer som mosaikbitar i de stora skeendena. Men jag fäster mig vid den gruvmor som Isabelle Moreau så befriande naket, stilla och eftersinnande gör. En kvinna med en mans insida. Som får leva ut det i långbyxor och gevär. En spegel till Lasse-Maja som hade det omvända behovet.

Varför han hade det, gräver inte författarna i. Lite förvånande kanske. I stället är det Lasse-Majas upproriskhet de betonar, ger legitimitet – och aktualitet. För i ett samhälle där maktens herrar svindlar och tar för sig, varför ska en enkel tjuv be om ursäkt?