"Det nakna ögat" av Yoko Tawada

2:32 min

Yoko Tawada är född i Japan och har bott i Tyskland de senaste trettio åren, och skriver omväxlande på tyska och japanska. Hon rör sig också fritt mellan olika genrer och hennes böcker kan ofta vara lite svårare att katalogisera som romaner, essäer, eller diktsamlingar. Och hon anser själv att det intressantaste är att skildra det som är: in-between. Tidigare på svenska har kommit Talisman, och nu: Det nakna ögat. Katarina Wikars har läst.

Nästa gång jag läser den här texten kommer den att visa fram helt andra saker. Som låg i skugga under min första läsning. Och gången efter det: kanske helt ovidkommande detaljer länkar sig samman.

Man kan kanske säga att det här är en roman som handlar om en ung kvinna, utbytesstudent från Ho Chi Minh-staden i Vietnam som reser till Östberlin för att delta i kommunistisk ungdomskonferens och efter att ha druckit en faslig massa vodka och utbytt elementära fraser på ryska vaknar upp skengravid i den lilla västtyska staden Bochum med en ganska hopplös man som heter Jörg.

Med ett imaginärt tåg som egentligen inte längre stannar i Bochum hamnar hon så i Paris, där romanens jag, som kan heta lite vad som helst efter omständigheterna, eftersom hon är utan visum och vistas illegalt i Frankrike, tillbringar sin tid tittandes på gamla filmer med Catherine Deneuve utan att förstå dialogen. Biografen som ett skydd.

Och det är där hon för första gången hör ordet Indokina, och förstår att den konstruktionen på något märkligt sätt betecknar hennes del av världen. Ordet låter som en misslyckad tofurätt.

Huvudpersonen är mitt emellan alla språk, beväpnar sig med upphittade ord för att skydda sina egna ömtåliga. Tawada har den där nödvändiga sidoblicken på det europeiska invanda, där allt smakar fett och salt. Texten skjuter all slentrianmässig förförståelse i sank, förändrar själva varseblivningen, gör allas tungor tjockare i munnen.

Was ist passiert?

Vad har hänt? På tyska inger den frågan huvudpersonen en känsla av att allt som händer en snart passerar. Och så är det med tiden i den här boken. Sju år har plötsligt: passerat. På ett plan handlar det här också om att vara fullständigt utanför ett samhälle, hänvisad till vidriga kosmetikexperimentjobb och temporära bostäder i källare. Och alla dessa evighetslånga filmer har flutit samman och skapat en ny - utan bilder och kanske utan minnen.

Man går in i Det nakna ögat, och man kommer hur som helst ut: lite annorlunda.