Anneli Jordahl: "Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona"

3:57 min

Det låter kanske som en textrad ur schlagerlåt, eller som en mors råd till en dotter. Och båda tolkningar har nog viss bäring på handlingen i Anneli Jordahls nya roman som heter just så "Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona". Jordahls romandebuterade 2009, hennes böcker har kretsat kring såväl författaren Ellen Key som vistelser på kurort. Hon har också ofta skrivit klasserfarenheter.

Redan i början av romanen tänker jag att det måste vara en stad hon känner väl. Östersund. Då kan man kosta på sig att inte varudeklarera varje gatsten och gathörn, men ändå lyckas förmedla atmosfär.

Ett snabbt googlande: ja, hon föddes här, författaren Anneli Jordahl, år 1960.

Romanen tar sin början året före, 1959. Det är nya tider: pommes friten har kommit, snabbköpen, och jazzen såklart.

17-åriga dalkullan Mona – tjejen från obygden med ofullständig utbildning – har fått jobb som hembiträde i staden som kryllar av snygga militärer. Hon lyssnar på Anita O´Day; ”Fly me to the moon”, drömmer om att sitta bort tiden på kondis, äta mazariner och lyssna på jukeboxmusik.

Men framförallt: hon vill dansa. Varje dag utan dans är en förlorad dag. Och såna dagar ska det bli en hel del av. För livet som piga är hårt. Britt och Ove, det unga paret hon arbetar för, är upptagna. Hon får passa småungen. Knappt ledigt får hon. Och så behandlas hon alltmer oförskämt. 

När hon träffar den snygge men tystlåtne jazzgitarristen, flyr hon piglivet och börjar om. Men nä, det blev bara en kort ljusning. Fästmannen visar sig vara en lynnig fan. Och hon blir med barn.

SLYNA, blir mammans, frälsningssoldatens, dom i ett brev. Mona var nu en obemärkt flicka, gravid utom äktenskapet. I tidningarnas annonser erbjuds såna som hon jobb hos familjer. För nästan ingen lön eller ingen lön alls.

Flickor som bar på skam kunde användas, till mycket. Konstaterar hon. Meningen machetar sig fram genom vårt så fina svenska folkhem. För är det inte det vi brukar säga. Att det var så förbannat fint, då?

Jag ska vara ärlig med detta, upptakten till Anneli Jordahls tredje roman föranledde en djup suck. Kanske var Monica Z-febern spiken i kistan men mitt behov av fler skildringar av det jazzande 60-talet var mättat för en tid framöver. Och det tar ett tag innan jag lyckas vänja humöret vid det frejdigt tuperade decenniet. Sen läser jag resten med knuten näve men av en helt annan anledning.

Hederskulturssverige – tänk att det bara är 50 år bort. Och tänk att det så sällan kommer upp i dagens ensidiga debatt. Anneli Jordahl kan sin klassanalys, och det märks. Men det gör ingen roman. Storheten ligger i tankens friska höga luft. Exempelvis: Nej, man vänjer sig inte nödvändigtvis vid en hård ton, blir inte härdad, bara mer tunnhudad.

När man är riktigt kall vill handen smeka glöden.

Parallellt med Monas 60-tal löper nutida ordväxlingar mellan en mor och en vuxen dotter. Kanske mellan Jordahl och hennes mamma. Fast det spelar ingen roll. Det kan vara vilken mor och flicka som helst mot världen.