RADIOESSÄN

Konsten måste vara luddig och komplicerad

11 min

Konsten beskylls ibland för att vara världsfrånvänd och elitistisk. 
Stämmer det?

Jörgen Svensson, konstnär och före detta professor vid Valand, ifrågasätter i dag om det är politiker eller konstnärer som lever i en låtsasvärld, när det diskuteras hur konst ska finansieras. 

Om konsten och kulturen är nödvändiga för människans utveckling, hur kan vi då kräva att den samtidigt ska vara ekonomiskt självförsörjande?

När jag var liten, ungefär fyra år gammal, campade jag med mina föräldrar i Skåne. Jag minns att jag stod på en stubbe och såg några svanar simma förbi ute i vattnet. När jag skulle påkalla mina föräldrars uppmärksamhet fick jag inte fram ett ord. Jag bara stammade.

Detta stammande kom att följa mig genom åren. Det talade språket blev ett monster som i varje sekund jag ville säga något var tvungen att besegras med stort tankearbete och fysisk ansträngning. Min räddning blev pennan och pappret. Med dessa enkla verktyg kunde jag berätta saker utan andra tankar än att det jag ville säga blev sagt och att det blev vackert. Jag vågar inte ens tänka på hur det hade gått för mig utan denna livsnödvändiga ventil. Via mitt tecknade och målande och den uppmuntran jag senare fick av lärare och andra skapades ett självförtroende som jag kunde ta med mig in i andra sammanhang i livet.

Många år senare när jag uppnått vuxen ålder fick jag via olika kontakter möjlighet att komma in på San Quentin fängelset i San Francisco. Det var en märklig upplevelse.

Bland stora, slitna och gamla stenbyggnader trängdes vackra och välansade blomsterrabatter. I olika inhägnader på gårdsplanerna rörde sig intagna i orangefärgade overaller. Jag blev informerad att detta var nyanlända som väntade på att bli placerade på San Quentin eller något annat fängelse. Jag vill minnas att de flesta var afro-och latinamerikaner. De var också mycket unga. De som redan var placerade och intagna på San Quentin hade byxor och skjorta i något jeansliknande tyg. Av den anledningen hade vi som besökare i förväg blivit uppmanade att inte bära jeansliknande kläder.

Som besökare fick man passera flera säkerhetsslussar och vid den sista berättade en stor och kraftig vakt att om vi skulle bli tagna som gisslan så hade den amerikanska staten inget ansvar för våra liv. Det var en spänd atmosfär vart man än gick på området. Väl inne samtalade jag länge med flera livstidsdömda.

Vad som överraskade mig var att samtalen till största delen kom att handla om konst och kultur och det var inte för att jag berättat att jag var konstnär, för det hade jag inte. Nej, anledningen var att samtliga jag pratade med berättade att om det inte varit för möjligheten att jobba med kultur av något slag så hade situationen på San Quentin varit en än mer laddad krutdurk än den nu var. En av de intagna berättade att de kunde måla, spela teater och att de även hade möjlighet att göra egna TV-program som sändes internt. Men, sade han, detta vill inte myndigheterna eller fängelseledningen gå ut med offentligt i rädsla för att det skulle bli en allmän opinion mot att man ger intagna förmåner.

Han berättade att den person som nu var fängelsechef på San Quentin hade haft en son som blivit mördad av en person som varit villkorligt frigiven. Men till och med han har fått acceptera möjligheterna för oss att få arbeta med till exempel konst. Han har insett att situationen annars inte kulle bli hanterbar på San Quentin. 

Några år senare var jag professor på en konsthögskola. Vid ett tillfälle hade jag ett ateljésamtal med en av studenterna. Eleven berättade att han hade svårt att prata med sina föräldrar om konst. Han hade under hela sin uppväxt trott att de inte varit mottagliga för den typen av diskussioner och upplevelser som konsten kan ge upphov till.

En dag, var sonen och pappan ute och körde bil. Det var varmt och bilrutorna var neddragna. Radion spelade. När de körde förbi ett staket så bildades det ett speciellt ljud. Detta ljud synkades på ett mycket originellt sätt med musiken i radion samtidigt som det hela ackompanjerades av märkliga solreflexer inne i bilen. Sonen hade noterat detta och hans konstnärshjärna hade genast börjat fundera hur han skulle kunna använda upplevelsen i konsten.

Plötsligt säger pappan:

”Ser du hur förunderligt ljudet utifrån harmoniserar med musiken från radion och solreflexerna?”

Sonen blev alldels stum. Han trodde ju inte att pappan hade förmågan att lägga märke till sådant och absolut inte att få en upplevelse av det, som han dessutom kallade ”förunderlig”. Plötslig såg sonen pappan i ett annat ljus och i en annan skepnad. Det kom att bli en ingång för honom att prata med sina föräldrar på ett helt annat sätt och inte minst, att inte ge upp hoppet att involvera dem i konstens värld.

Konsten kan således vara ett alternativt språk för dem som av olika skäl inte klarar av att hantera det talade språket. Konsten kan också vara ett viktigt verktyg för att uthärda en omänsklig situation, som exempelvis berättelsen från San Quentin visar. Eller som i historien om sonen och pappan i bilen, fungera som en katalysator som kan få människor att plötsligt hitta ingångar till varandra.

Konstens roll och funktion i vårt samhälle och i våra liv är komplext och det finns många historier att berätta, som musikens betydelse för integreringen av afro-amerikaner i USA och avskaffandet av raslagarna, för att nu nämna ytterligare ett exempel.

Det växer nu upp en generation som mer än någon annan i mänsklighetens historia rör sig i ett konstant bildflöde. Inte minst av den anledningen skulle Bild och form vara ett av kärnämnena i skolan. Vi borde ge dom unga kunskaper och rimliga verktyg. Men så är det inte. Miljoner satsas på kreativa näringar. Man menar att Sverige inte kan konkurrera med långlöneländer utan vi måste istället konkurrera med innovationer. 

Vad man inte tycks se är att man i skolan har ett ämne där unga kan ges möjlighet att utveckla sitt aspektseende och fria tänkande, något som är en förutsättning för all kreativitet.

Det talas ibland om konsten och kulturens näringskedja. Det innebär att om man exempelvis skulle fråga Volvos chefsdesigner vad som är viktiga inspirationskällor i hens arbete och följa den kedjans olika förgreningar så skulle man med all sannolikhet komma till den fria och experimentella kärnan av konst och kultur. Och som i alla näringskedjor är alla länkar beroende av varandra, faller en bort är det också mycket annat som försvinner på vägen. 

Den länk som utgörs av fri och experimentell samtidskonst kommer alltid att på ett eller annat sätt vara beroende av bidrag och finansiell stöttning. Den kan aldrig klara sig på egen hand och kan därför inte hanteras utifrån ekonomiska parametrar. Dess värde är något helt annat.

Det finns politiker i vår riksdag som menar att anslagen till denna del av kulturen bör helt strypas. De motiverar sin hållning med att samtidskonsten är abstrakt och luddig. Det är naturligtvis inte helt taget ur luften. Men hur skulle en tolkning och beskrivning av mänskligt liv och vad det innebär att vara människa, som ju är det som konsten ytterst handlar om, kunna vara enkel, oproblematisk och glasklar? 

De politiker som är aningen mer sansade ger utryck för samma åsikt om än i annan form. De menar att konstnärer som inte gör förenklade beskrivningar och tolkningar av människan och vår samtid tillhör en kulturelit; självupptagna och världsfrånvända. Här är det väl läge att fråga sig vem som är mest verklighetsfrånvänd. För inte kan man väl ens med den bästa vilja i världen påstå att livet är enkelt och att människan är oproblematisk. Men så långt har det alltså gått. Vi har skapat ett samhälle som via utbud av fördummande beskrivningar av vår existens fått ett läge där folkvalda politiker anser att en djupare beskrivning av att vara människa inte har något med verkligheten att göra.

Samtidigt ökar dessa politiker styrningen av kulturen. Det är lätt att få känslan av att i takt med att politikerna tappat inflytande inom betydande områden i samhället har deras iver ökat där man fortfarande känner att man kan utöva makt och påverkan, som exempelvis inom kulturen.

Begreppet Kulturella och kreativa näringar,  KKN, är idag på var kulturpolitikers läppar. Även om den traditionella industrin med skiftnycklar och kugghjul fortfarande dominerar mångas tänkande har man äntligen observerat att kulturen kan vara bra att ha till annat än grädde på moset.

Problemet är att när det ska omvandlas till praktisk politik är det endast konstnärerna som ska utsättas för utbildning och andra åtgärder. De ska utbildas i hur man blir företagare, hantera minskade anslag och byråkratiska projektansökningar, i syfte att tuktas till att hitta annan finansiering än den offentliga. Konstnärerna ska näringslivsutvecklas och finna samarbetspartners i näringslivet. Det är inget fel med samarbeten och jag välkomnar alla gränsöverskridande konstellationer. 

Vad som i stället skulle behövas för att de samarbeten som politikerna efterlyser ska etableras är åtgärder för att kulturutveckla näringslivet. I samma åtgärdspaket skulle man även kunna inkludera politiker och tjänstemän.  

För om Sverige ska konkurera med innovationer, kan man inte samtidigt montera ner kulturskolan eller bild och form ämnet i våra skolor. Detsamma gäller för frågor som rör integreringen av våra invandrare, att kunna se och förstå den potential som kulturen har som fysisk och mental mötesplats och möjligheten att skapa självförtroende hos den enskilde individen samt att bättre förstå den egna platsen i sin samtid.

Konsten och kulturen är som ett lackmuspapper, en slags värdemätare. En snäv kultursyn brukar alltid leda till en snäv människosyn. Det är bara att titta på alla totalitära stater . 

Alltså, vilket samhälle vill vi skapa? Vilken människosyn vill vi att det ska präglas av? Det hänger samman med hur mycket vi är beredda att satsa på kultur, och då inte minst den snäva, experimentella och icke vinstgenererande. 

När jag nu läst igenom den här texten, inser jag att jag än en gång fastnat i  fällan, att tvingas argumentera för konstens betydelse och existens. Hur många gånger har jag inte behövt göra det?

Det jag befarar är att det kommer att bli än värre, därför att insikten att kulturen lever i symbios med synen på människan tycks minska bland våra folkvalda. Det räcker med att studera hur hoten mot en öppen och fördomsfri syn på människan ökar i samma takt som konst och kultur får det allt svårare.

/Jörgen Svensson