Berit Lindfeldt - "Tillvarons kant" på Liljevalchs

1:48 min

"Tillvarons kant" kan man balansera på i Stockholms konsthall Liljevalchs just nu. Så heter nämligen en stor utställning med verk av skulptören Berit Lindfeldt. Lindfeldt är en doldis för många men har bland annat gjort en rad offentliga utsmyckningar, mest känt är Astrid Lindgrenminnesmärket i Vimmerby.

En utställningen som är tänkt att skapa lite "ordning på torpet" står det i katalogen, och den här nyordningen syftar då till att ta Berit Lindfeldt ur hennes relativ doldiskap och lyfta fram henne i det välförtjänta ljuset.

Kanske jobbar hon själv lite på samma sätt, tänker jag och frilägger det dolda och ger det nytt liv eller nytt sammanhang. En återkommande form är ett stort såll, och många av hennes former ser ut som de vaskats fram ur geologiska, arkeologiska eller själsliga sediment.

Skulpturerna består ofta av upphittade grejer och ting som sammanfogats och det några olika teman som går igen: spåren av kropp till exempel i hårda madrasser eller en mjuk bronsvagga. Spåren av tid i vitnade benbitar och avlagringar. Och så snäckan, vecket och skiktningen. Och andningen, bröstkorgen.

Lindfeldts fyndplats om man kan inbilla sig en sådan, där hon hämtar formerna, materialen och tankarna, är ett ställe för fundamentala frågor: det stora livets uppkomst och det lilla livets utslockande, och så spåren och fossilerna längs vägen. Ja, det kommer en rejäl tyngd med både anspråken och materialen: brons, betong och ben men serverat med en precis portion knasighet som håller gravallvaret stången.

Här finns både bestick och stolar som uppför märkliga små pardanser. "De till förgängelse dömda tingen pratar gärna med varandra", säger Berit Lindfeldt i katalogen, "bara man lyssnar."

Och de där lågmälda samtalen, de pågår just på Liljevalchs i Stockholm, och jag kan inte nog rekommendera att man går dit och lyssnar. Alldeles lagom andaktsfullt.