Mario Vargas Llosa: "Den blygsamme hjälten"

2:38 min

I början av 90-talet var det nära att Mario Vargas Llosa valdes till president i Peru, men han förlorade och flyttade till London. Numera bor han i Madrid där han blev adlad till markis för något år sedan. Och så fick han förstås nobelpriset 2010. Men alla priser till trots fortsätter Vargas Llosa att vara provokativ som när han för ett par år sedan försökte få FN att verka för att narkotika ska legaliseras. Och så sent som för ett par veckor sedan sade han under ett besök i Venezuela att landet under sin nya president var på väg att bli en diktatur. Nej, speciellt taktfull är han inte och nu kommer en ny roman i vilket han skärskådar dagens Peru. Mikael Timm har läst Den Blygsamme hjälten.

Låter inte precis som en Mario Vargas Llosa titel. Hans hjältar brukar vara färgstarka och handlingskraftiga  - vilket är det minsta man kan begära av en hjälte. Men denna romans huvudpersoner gör mig tveksam. Ja, det är nästan så att jag undrar om Mario Vargas Llosa tagit åt sig av kritiken och bestämt sig för att bli lite mer lagom och genuspolitiskt korrekt som vi ju gillar här i Nobelprisets hemland. Varför annars skriva om vardagliga, trötta människor.

Men lyckligtvis har Vargas Llosa inte blivit gammal och klok, bara gammal och retfull. Här lyckas han samtidigt ta hedern av dagens Peru och läsarens förväntningar. Politiskt korrekt är han inte.

Tre historier tvinnas samman: den om den rike åkeriägaren som blir utsatt för utpressning; den om den pilske åttioåringen som mot allas inrådan plötsligt bestämmer sig för att gifta om sig, och så den om åttioåringens vän, direktören som vill gå i förtidspension och ägna sig åt kultur men nu måste vända blicken mot ett samhälle han knappt förstår.

De glada ungdomsåren har de alla bakom sig. Vargas Llosa vecklar ut deras välmående liv med mjuka händer och ett sarkastiskt leende. För i denna berättelse om rikedom, avundsjuka, korruption, självbedrägeri och hjärtats eviga oro skymtar oroande sanningar djupt nere i undertexten.

Ur verktygslådan har Vargas Llosa plockat fram såpoperan och 1800-talsromanen, han kan sin Alexandre Dumas den yngre. Han målar upp miljöerna, zoomar in på detaljerna - gärna mat, ger oss ett gäng bisarra birollsinnehavare värdiga en matinéfilm. Vargas Llosa drar in sina gamla män i äventyr som på ett plan liknar de tre musketörernas, det handlar om sex och makt och hur ett samhälle förråder sin mänsklighet. Men det som skiljer en stor författare från en yrkesskicklig är fördjupningen. Och Vargas Llosas till en början pastischartade spänningsroman skruvar sig ned i skikt där livssmärtan, sorgen och snikenheten härskar. Till slut sitter läsaren där med ett gäng ganska misslyckade personer som man ändå tycker om.

Vargas Llosa visar att alla är kuggar - men i en livsmaskin som kan producera vilka öden som helst. Och som bonus tar jag med mig en spåkvinna och en ledsen och en hoppfull ängel. De behövs eftersom vi läsare kanske inte är så mycket klokare än hjältarna.

Översättning av Peter Landelius.

Mikael Timm
mikael.timm@sr.se