Karsten Thurfjell tipsar om bubblor, tropiskt och bärigt

Klassisk aptitretare med skagensmaker, räkor, dill, majonnäs och några kryddsyrliga stänk från Worcestershiresås, är som upplagt för bubbel. Tillgången på kaliforniskt mousserande i Sverige är dock begränsat, det mesta dricks upp på plats. Det finns lite att beställa, men närmast till hands är nog Domaine Ste Michelle Brut för 101 kronor, friskt och behagligt från Washington State, längre upp längs Stilla Havskusten. Bubbelsortimentet i prisläget kring låt säga hundralappen har expanderat, och bland Crémant de Bourgogne och Crémant d´Alsace kan man ta vilken som helst just nu, dom håller alla en jämn och bra fräschör, och vill man ha lite annan druvkaraktär än dom vanliga pinotdruvorna rekommenderar jag Langlois Crémant de Loire Brut för 125 kronor, som domineras av Loiredruvan Chenin Blanc, med intressant komplexitet. Men känner man för den kaliforniska fruktiga linjen föreslår jag Nya Zeeländska Cloudy Bay Pelorus Blanc de Blancs för 149 kronor, ett riktigt bra bubbel med brödiga champagnetoner, i en både elegant och lättgillat fyllig stil. Det samma gäller italienska Ferrari Brut från Trento, med brödig doft och generöst citruspräglad frukt, också till priset 149.

Lite dyrare har det allt blivit, men vår ökade håg till bubblorna har också gjort att vi efter hand gärna höjt ribban, utan att nödvändigtvis stirra oss blinda på varumärket Champagne, då ju som bekant plånboken kan få stora hål. I det utpräglade budgetskiktet har ju italiensk prosecco och spansk cava klivit fram igen, men jag håller nog ändå fortfarande på den ungerska trotjänaren Chapel Hill Sparkling Chardonnay, fruktig och okomplicerad men ren, snygg och rättfram för endast 69 kronor.

Inget hindrar att man fortsätter med bubblorna till den spanska sommarsoppan, men dom har förmodligen gått åt, och det finns ju så mycket annat att pröva. Det är ju dessutom en skvätt vitt i soppan, och med sin tomatbas och gurkfräschör är det mesta som är vitt och torrt i högsta grad lämpligt. Man kan ju snegla på varmrätten och välja något som också borde passa till curryröd thaikryddning, och fältet är fortfarande brett.

En solig, lagom fet kalifornisk chardonnay är väl det naturliga, och den har väl kommit tillbaka så smått efter att ha gjort ett segertåg här på 90-talet, men därefter blev den så dominant att den utsattes för ABC-kampanjen, Anything But Chardonnay. Förhoppningsvis kommer den att inta en mer balanserad position på marknaden, för hur det är så är den stil som vi brukar kalla Nya Världen-Chardonnay ett fantastiskt allroundvin till allt från sallader till ljust kött till grönsaker, fisk och skaldjur, särskilt sommartid.

Om man är några stycken och kan behöva två flaskor till för- och varmrätt, kan det vara intressant att jämföra den lite smalare och mer förrättsinriktade Fetzer Quartz Chardonnay för 90 kronor med den klassiskt breda Main Street Chardonnay för 89, ja den heter faktiskt så.

Dom är gjorda på lite olika sätt. Fetzer som mestadels huserar i det nordliga Mendocino County är skickliga på att känna av marknaden, och deras Quartz Chardonnay är trendriktigt lite smalare och friskare, men har dom karaktäristiska tropiska aromerna av päron och kanske lite skumbanan från industrijästen. Klädsamt bitter är den också i eftersmaken, vilket passar bättre vid matbordet än vid bardisken. Quartz främst till soppan, medan Main Street Chardonnay med sin rostade smörighet och exotiska frukt borde sitta som en smäck till den thaikryddiga fisken.

Vill man köra ekologiskt finns förstås Fetzers pålitliga Bonterra Chardonnay för 135 kronor, och då får man också ett snäpp elegans till den generösa frukten.

Vill man på kul jämföra med originalet så att säga, alltså vit Bourgogne, väljer jag gärna min favorit Saint-Véran Réserve Joseph Deshaires som numera går på 119 kronor. Saint-Véran ligger i den södra, lite varmare delen av Bourgogne, och något av söderns sol återfinns också i detta vin. Även den billigare Mâcon-Villages Chardonnay från Blason de Bourgogne för 86 kronor är intressant att jämföra med amerikanarna. Det finns oväntade likheter och förstås olikheter.

Vill man gå loss på det tropiska till thaifisken, finns den återupptäckta Rhônedruvan i ett par oerhört kaliforniska tolkningar. Clay Station Viognier för 99 kronor klev fram som en lite oväntad publikfavorit för några år sedan, maffig, fet och eldig med yvig exotisk frukt, specialgjort för asiatiskt kryddade rätter, även om jag tyckte den hade för mycket alkohol. Nu tycks Clay Station ha dämpat sig lite, och den har också fått konkurrens av McManis Viognier för 89 kronor, också den med söta melontoner, mango och persika, men också viss snits i slutet, som blommar till heta rätter.

Till efterrätten blir det bärigt och syrligt, och det är inte direkt nödvändigt att byta vin. Men vill man avsluta där vi började, alltså med sprits på tungan, återkommer jag med en dåres envishet till en pärlande, blommig och söt Moscato d´Asti som avrundning. Härom veckan nämnde jag Castiôn Moscato d'Asti för 89 kronor, men just nu finns också Moscato d'Asti från välrenommerade Vajra för 99 kronor, med ett förföriskt fläderstänk bland aromerna. Inte dumt till alla sorters bär.