RADIOESSÄN

Den vårdande vänstern cementerar utsatta människor

13 min

Vilken skillnad gör kvaliteten på kaffe om du ska hjälpa en annan människa att förändra sitt liv.

En hel del, enligt Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl. Med höga förväntningar och genom att behandla människor som gelikar bekräftas att någon är värd ett bättre liv - och det är minst lika viktigt som empati.

Jag hittade en intervju jag gjorde i början av 00-talet med en ung politiskt engagerad från Norrbotten – Joakim – där jag frågade vad politik innebar för honom. Han svarade: “Människors möjlighet att växa och att vara kapten över sitt eget liv. Att ha kontrollen.”

Och jag inser att en stor del av mitt politiska intresse har gått ut på att leta svaret på hur det går till, när människor blir kapten över sitt eget liv. När de tar kontrollen. Inte minst de människor som har större uppförsbacke än andra.

Även i mitt ideella arbete har jag sökt efter vad som är bra hjälpinsatser. Hur kan man bäst agera som medmänniska? När jag blev volontär i Stockholms Stadsmission genomgick jag liksom andra en utbildning för att få möjlighet att förbereda mig på uppgiften. Det fanns praktiska lärdomar att göra, som att inte ta upp en nedknölad servett ur en kaffemugg utan skydd, eftersom det fanns risk att man kunde få en använd kanyl i händerna.

Det viktigaste i utbildningen var emellertid att förstå sina egna drivkrafter och bevekelsegrunder, och hur man balanserade sin medkänsla, så att den inte tog över och blev det dominerande i mötet med den hjälpbehövande. Eftersom den ideella insatsen är lika viktig för den givandes välbefinnande som för den mottagandes är det här centralt.

En av dem som lärt mig något viktigt är Adele Blakebrough, brittisk baptistpastor som startat många framgångsrika sociala hjälpverksamheter. Hon sa när jag besökte henne på hennes inkubator för ideella hjälporganisationer i London, att skillnaden mellan framgångsrikt och misslyckat socialt arbete ligger i en kopp kaffe.

För en människas självbild bekräftas av hennes omgivning. Adele berättade hur hon i sin avvänjningsverksamhet för unga missbrukare ofta mött dem som hade vuxit upp i sjaskiga hemmiljöer, hade bott i sjaskiga stadsdelar och tillbringat mycket tid i sjaskiga skolor.

"Om jag serverar dem en pappersmugg halvblaskigt kaffe, bekräftar jag bara det de redan vet", resonerar hon, "en sjaskig person som får sämre kaffe."

Hon bestämde sig därför att de nerknarkade, utslagna ungdomarna som kommit för att ge livet en andra chans skulle ha förstklassigt kaffe i vackra, rena porslinsmuggar.

För ska man försöka hjälpa en person att förändra sitt liv, måste man bekräfta att den människan är bättre än vad hen tidigare har fått lära sig. Då gör en detalj som en kopp kaffe skillnad.

En annan som bedrivit ungdomsvård, fast i kollektiv i Klintehamn på Gotland, är vänsterpolitikern Lasse Siggelin. Han resonerade som Adele, och berättade hur många av de paragraf 12-ungar som kom till kollektivet backade när de såg den vackra och välskötta miljön, sa att “här kan inte jag bo, jag kan inte ta ansvar. Jag kommer att ställa till det, och sedan kommer ni att hata mig allihop”. Där handlade det om att hjälpa den nyanlända att göra sig av med sin upparbetade känsla över att inte ha rätt att dela den högre standardnivån. Att bli kapten över sitt eget liv. Ta kontrollen.

För Lasse var det viktigt att sträva efter att de ibland både kroppsligt och själsligt illa tilltygade skulle nå samma nivå när det gäller ansvarstagande, som dem som haft allt. Att även om det fanns en förståelse för det ojämna startfältet, inte acceptera att någon förblir oansvarig eller gör skada, med hänvisning till att personen haft det svårt.

Jag försökte provocera honom lite, sa att min bild av vänstern var att den lätt tippade över i sin empati. Han höll med, men tyckte inte det var något gemensamt för vänsterideologier över världen utan att det var kulturellt betingat beroende på vilket land man befann sig i.

Han sade:

“Den traditionen vi har i Sverige, så långt tillbaka jag blicka, det är det här vårdandet. Vänstern är vårdande, och det är helt åt helvete tycker jag. Det är en annan kraft man ska söka”.

I början av april läser jag ett inlägg av bloggaren Susanna Pettersson. Hon har i sin tur provocerats av Göran Greiders debattartikel på Aftonbladets kultursida om Sebbe Stakset, rapartist i gruppen Kartellen, som skildrar förorternas kriminalitet och sociala problem på sina album. Vissa av medlemmarna är tungt kriminella personer som dömts för vapenbrott, anstiftan till mord och värdetransportrån. De har starka kopplingar till vänsterextrema grupperingar och förespråkar våld. Susanna Pettersson skriver under rubriken “En föraktfull form av förståelse” följande:

“Att visa ”förståelse” för den som väljer att råna en annan människa eller elda upp en bil för att visa sitt missnöje med sin situation är inget annat än att säga ”Jag förväntar mig inte mer av sådana som dig”.”

Och vidare:

“Det är inte själva förmågan att skilja på rätt och fel som brister hos den som väljer att ta ut sin inre frustration på någon annan. Oavsett omständigheter, oavsett vad som hänt i ens tidigare liv, har varje människa ett nytt val i varje given situation – Ska jag råna denna människa eller inte?”

Jag tror att Susanna Petterssons analys är grundläggande, och har sett många exempel som bekräftar tesen. En trasig människa i behov av hjälp behöver mötas av empati och medkänsla, men i samma stund som det övergår till att ansvaret för handlingarna lyfts från axlarna, eller ursäktas genom yttre faktorer, har man snarare valt att underordna personen, sänka ribban och standarden. Någon annan väg än det personliga ansvaret är därför otänkbar.

Vårvintern 2003 tillbringade jag fem veckor i Malmöstadsdelen Rosengård. Jag besökte en skola som blivit rikskänd för att några elever hade misshandlat en byggjobbare som arbetade med en utbyggnad.

Jag fick lov att intervjua sex elever, tre tjejer och tre killar. Jag träffade dem i grupper om tre, först tjejerna. De var femton år. En av dem spände ögonen i mig och frågade ”är du rädd för mig?”. Tio år senare berättade hon för mig att den provocerande frågan kom sig av att hon var så less på att det återkommande stod i tidningen att folk var rädda för att åka till Rosengård.

Irriterade och frustrerade var de alla tre när vi sågs. Trötta på den negativa uppmärksamheten. Trötta på fördomarna om Rosengård, och om invandrare. Jag var bara ytterligare en okänd person som kom och frågade om problem som de inte var delaktiga i, utan bara blev förknippade med. Stal värdefull lektionstid i ett läge när de kämpade för slutbetygen.

Jag minns min egen kluvenhet. Å ena sidan ville jag ju veta, och inte bara ta del av mediernas rapportering. Å den andra sidan skulle mitt besök förmodligen förstärka deras känsla av att vara dom andra. Men vi fick ett bra samtal. De var medvetna, ambitiösa och artikulerade.

Sedan träffade jag tre killar som alla hade varit med i situationen som urartade i misshandeln. De hämtades av skolvärden från en separat byggnad eftersom de sedan längre tid ansetts för stökiga för att ha tillsammans med de andra eleverna.

Samtalet gick inget vidare. En av dem, Amir, klarade inte av situationen, utan for runt rummet en kort stund innan han med ett ganska otäckt flabbande försvann ut i korridoren. De andra två gav fåordiga svar. Jag frågade dem var jag skulle hitta dem igen om tio år. Inte för att jag hade en medveten avsikt om att söka upp dem igen, utan för att frågan om deras framtid så tydligt framträdde i hela situationen.

Men förra våren - efter tio år - sökte jag upp dem igen, allihop. De tre ambitiösa tjejerna är alltjämt lika målmedvetna. En är sjuksköterska, en gör chefskarriär på IKEA och en är frisör. Både sjuksköterskan och frisören planerar för nästa utbildningssteg.

Så de tre killarna. De som redan på högstadiet avskilts från andra. Polisanmälan med anledning av konflikten på skolgården ledde till fällande dom. Jag kan erkänna att jag hade låga förhoppningar på att de skulle ha hittat vägar som inte bar åt fel håll. Aldrig har jag varit så glad över att ha haft så fel.

För det har gått bra för dem också. En har just läst upp betygen och satsar mot högskolan. En kör truck och har fast jobb sedan fem år tillbaka, är gift, har barn, har sparat ihop till ett hus och en bil. Och Amir?

Det är med många tankar i huvudet jag ringer på hans dörr. Vi har fått kontakt på telefon innan. Jag tas artigt och vänligt emot. Lägenheten är prydlig och snygg; man märker att han har bemödat sig om att göra det estetiskt tilltalande. Jag sätter mig vid köksbordet, och erbjuds något att dricka. Det får bli en kopp te. Han gör i ordning mitt te, och tar också fram ett fat med färska jordgubbar och frukt som han har förberett.

Han berättar om sin egen resa. Hur han blev häktad och blev ett LVU-fall, omhändertagen och satt på institution i Ryds Bro i Småland. När han kom ut fortsatte han med brott och narkotika. Han gick ut nian med 30 poäng, och fick börja på Individuella programmet. Där läste han upp kärnämnena och kom in på gymnasieskolan. Men det var fortsatt stökigt.

Mot slutet av trean bestämde han sig för förändring. Jag frågar vad det var som hände.

Han svarar:

“Du vet, när vi växte upp var det inte så många som trodde på oss. Jag fick äran att träffa på människor som trodde på mig, och som hjälpte mig att inse att det fanns en möjlighet. Just i trean fick jag tenta upp jättemycket som jag missat i ettan och tvåan, och träffade lärare som trodde på mig och gav mig en andra chans. Jag är väldigt, väldigt tacksam för det. Hade jag inte fått det så hade jag inte varit här idag.”

Han blev 25 i höstas. För drygt två år sedan blev han färdig socionom från Umeå universitet. När vi möts förra våren har han sedan ett år tillbaka fast anställning på en ideell förening, med uppgift är att vara mentor och coach för ungdomar som har drogproblem och kriminalitet som livsstil. Hans starkaste verktyg är språket, säger han. Jag kan gott förstå det, för han är mycket verbal och uttrycker sig avancerat.

För ett par veckor sedan talades vi vid på telefon. Han hade just kommit hem efter att ha varit i Gdansk, hans syster tog examen. Själv har han flyttat till Stockholm, och Järva, där han arbetar som ungdomskonsulent för Stockholms stad, med ungdomar som befinner sig i utanförskap och står utanför arbetslivet.

Vad han gör? Han hjälper dem att ta kontrollen. Vara kapten och ta ansvar för sitt eget liv.

/Tove Lifvendahl

Producerad av Pernilla Ståhl på Umami produktion

Musik: Sound of Noise och Naima av John Coltrane