Hasan Ali Toptaş: "De skugglösa"

1:38 min

Författaren Hasan Ali Toptaş har kallats ”en turkisk Franz Kafka”. Nu kommer han för första gången ut på svenska med romanen ”De skugglösa”, som skrevs i mitten av 90-talet och har blivit både kultförklarad och filmatiserad. Det är en absurd berättelse om hur ett antal personer i en liten turkisk bergsby försvinner gåtfullt, en efter en, och allting observeras från en sömnig frisersalong.

Romaner kan vara som titthålsoperationer, små snitt in i andra världar. Här ser vi verkligen högar av kikärtor, mullbärsträdens skugga, timjanskvistar på takbjälkarna.

Vissa av miljöbeskrivningarna blir också, för mig, lätt obegripliga på ett suggestivt sätt. Man steker hennafärgade lamm och går från dörr till dörr för att be om tjära eller samla in malva.

Men det är ändå inte den exotiska miljön som gör ”De skugglösa” så fascinerande. Texten står på egna ben: Hasan Ali Toptas lyckas sätta spänning även i en sådan här intriglös intrig. Jag drivs framåt som av vinden.

Allting kretsar alltså kring byns frisersalong, där människorna kommer och går. Ett antal av dem försvinner under romanens gång. De flesta verkar återvända, ibland i andra skepnader och efter lång tid, en del kanske inte alls. Det är obegripligt, men inte ologiskt: bara en annan logik än vår vanliga.

Man kunde kalla det surrealism, om inte alla etiketter hade känts så förminskande. Och här är det inte heller bara författaren som drömmer – utan också hans papperstunna karaktärer. Fogden. Den bortrövade unga kvinnan Güvercin. Väktaren. Alla tycks drömma om varandra.

Barberaren på salongen, han som sägs ha en ”bödelsblick”, uttrycker sig så här:

"Livet består inte av upprepningar – utan av upprepade upprepningar."

Det är väl också en sammanfattning.