DIGITALISM

Kultursverige är pinsamt fast i en svartvit bild av det digitala

5:35 min

Debatten om digitaliseringen av samhället börjar lyckligtvis bli mer nyanserad, åtminstone i den globala internetdebatten. Men i Sverige går det fortfarande att få kritik i kulturkretsar för att inte vara tillräckligt mycket mot nätet.

Martin Jönsson har läst Pelle Snickars bok "Digitalism: när allt är Internet" och ser det komiska i att recensionerna av boken fastnat i sitt kritiserade formuleringsprivilegium.

För länge, länge sedan, i början av förra decenniet, gick det fortfarande att göra karriär som internetdebattör genom att vara för eller emot digitaliseringen. Man kunde vara nätevangelist eller nätskeptiker. Det var en ganska hård positionering. Var den utveckling som alla såg, mot en snabb och allomfattande digitalisering, av godo eller ondo?

I dagens globala internetdebatt är positionerna inte lika fastlåsta. Diskussionen har, lyckligtvis, blivit mer sakfrågeorienterad och nyanserad. När jag i våras besökte den gigantiska webbmässan South by Southwest i Austin präglades debatten av stora och komplexa frågeställningar, utan det minsta inslag av vare sig evangelism eller skepsis. Det handlade, förstås, post Snowden, om personlig integritet, övervakning och teknikjättarnas ansvar för att stå emot statlig kontroll och en ökande ”balkanisering” av Internet. Men också om hur de sociala mediejättarna använder informationen om oss.

Kopplat till detta handlade diskussion mycket om vikten av effektiv och lättare tillgänglig teknik för kryptering, för att försvåra för alla de som ser nätet som en enda stor kontrollapparat.

Det talades också mycket om lagring och om problemet med permanence of data: om hur de digitala fotavtrycken riskerar att bli permanenta. Och bara ett par månader senare presenterade Google möjligheten att ansöka om att få sitt förflutna helt eller delvis raderat på nätet.

En  annan avgörande fråga, som debattören Tim Wu förde upp på agendan för många år sedan, handlar om nätneutraliteten: om huruvida nätet ska fungera lika för alla, eller om det ska gå att köpa till sig digitala gräddfiler. President Obama stod en gång på Tim Wus sida i den frågan, men i dag kritiseras han hårt för att ha sålt ut tanken på det neutrala nätet.

Raden över stora och avgörande frågor för den digitala framtiden var lång. Inte minst frågan om vilket internet det är jag som konsument ser: hur algoritmerna hos internetjättarna förvränger och skräddarsyr det vi tror är verkligheten, oavsett om det handlar om sökresultat eller sociala medieflöden.

Många av dessa stora frågor finns också med i boken ”Digitalism – när allting är Internet”, av Pelle Snickars, professor i medie- och kommunikationsvetenskap. Han diskuterar utvecklingen inom ämnen som öppenhet, lagring och delande, med ena foten rotad i teknologihistorien och den andra i samtidens aktuella förändringsfaser. Han står inte på någon sida av det gamla skranket, utan skildrar dialektiskt vad som sker och vad som sägs, med personliga kommentarer till den pågående debatten.

Det ger en ganska bra bild av var den gigantiska frågan om digitalisering befinner sig, för den som inte redan är specialist. Snickars är inte strikt forskningsneutral, utan tillåter sig att bli personlig och kommenterande, men hans ambition är tydlig: att ge en bild av utvecklingsfältet, utan ett gammeldags svartvitt ställningstagande.

Därför är det i högsta grad ironiskt att hans bok fått kritik, av de kultursidor som recenserat den, för att hans ”framställning blir snudd på hållningslös”, som Nils Gustafsson skriver i Sydsvenskan, eller för att han vågar ifrågasätta den traditionella kulturjournalistikens formuleringsprivilegium, som av Håkan Lindgren i UNT. Kulturkritikerna tycks störda av att han inte tar steget från problematisering till öppen kritik av den digitala utvecklingen.

Och därmed är vi hela varvet runt och tillbaka vid det tidiga 00-talets svartvita positionering. För inom den svenska kulturjournalistiken har man inte flyttat sig många millimeter från den.

Den stora frågan för kulturjournalistikens digitala debatt är fortfarande kvalitet. Så lät det redan när bloggosfären började göra sina första avtryck: den avfärdades unisont eftersom ingen kunde hitta samma kvalitet som på de riktiga kultursidorna. Vad de nya möjligheterna till spridning och interaktion medförde ville man aldrig diskutera; ännu mindre hur man själv skulle kunna utveckla sitt arbete med hjälp av det.

Och här befinner sig många fortfarande: på en stor kultursida som Aftonbladet går det ännu att avfärda en hel medieplattform som Twitter som en ”dårpippi som fördummar”,  och ”ditt-och-datt-narcissim”, med en analytisk förmåga som mest liknar skygglapparna på en gammal, trött och halvblind åkerihäst.

Det saknas inte skäl att kritisera Snickars bok. Jag tycker själv att han är alldeles för mediecentristisk och fixerad av just kvalitetsbegreppet, som om de traditionella medierna utgjorde den del av internet som resten av universum roterade kring. Men att kritisera honom för att han är resonerande och analytisk är onekligen ett intellektuellt självmål.

”Internet är en av de få saker som människan byggt som hon verkligen inte förstår”, brukar Googles vd Eric Schmidt säga. 

Det är tur att han inte brukar följa den svenska kultursidesdebatten om digitaliseringen. Då hade han verkligen kliat sig i huvudet.

/Martin Jönsson

Litteratur:

Pelle Snickars - "Digitalism: när allting är Internet" (Volante, 2014)