"Dödsdansen" på Strindbergs Intima Teater
”Dödsdansen”som hade premiär i somras på Skottorps slott utanför Laholm och som i helgen hade premiär på August Strindbergs Intima Teater vid Norra Bantorget i Stockholm startar höstsäsongen på titanens egen teater. För regin står Görel Crona som också spelar rollen som Alice och som Edgar ser vi Johannes Brost. Maria Edström har sett ”Dödsdansen”
Lite otippat står Janne Schaffer för musiken och det anger liksom tonen för hela föreställningen.
En uppstoppad örn, några riff och en dialog som låter som samplad från nån av sommarens grillkvällar. Görel Cronas ”Dödsdansen” är fylld av stilbrytningar och tidskrockar på ett totalt otrendigt och egensinnigt vis. Inget är avskalat, snyggt eller distanserat och det är helt underbart. För i den här lite bråtiga stilen låter Strindbergs alltid lika levande replikföring som vore vi på besök hos ett sånt där par som man rätt tidigt anar kan bli väldigt jobbiga innan kvällen är slut.
Men man spelar inte i förväg, i vissa uppsättningar är Alice och Edgar i ett galet skräckkabinett redan från första repliken, nej - här leds vi, tillsammans med den besökande kusinen Kurt in i denna äktenskapliga boxningsring och det är vi som till slut blir helt blåslagna.
Görel Cronas Alice är suverän i sina menande och kvinnouppgivna suckar och Johannes Brost spelar så lojalt och fördomsfritt, följer helt denna mansrolls inneboende tragiska logik att man häpnar och Henrik Normans Kurt försöker bara desperat stå rakt i stormen.
Ja så jävliga är vi, så svårt är det att leva tillsammans tycks gamle August förnöjt konstatera och det känns som om enda som egentligen har förändrats på dessa 114 år sedan pjäsen skrevs är att trattgrammofonen är utbytt mot smarttelefonen i sin högtalardocka.
Men jäkligt bra teater blir det.
