Köpenhamn

Storslagen Beauty & the Beast

4:45 min

Det ny teater i Köpenhamn satsar på en gammal succe – Disneymusikalen Beauty and the Beast. 2005 spelades den med stor framgång på teatern. Och nu, nästan 10 år senare, tar man fram den ur gardroben och sätter upp den igen. David Richter recenserar.

Storslaget är bara förnamnet! Undrar om det kan bli flådigare. För Det ny teater verkar det nästan blivit en sport att krama ut allt vad över huvudtaget kan rymmas i ett teaterhus i dekor och kostymprakt på en och samma gång.

Och det är kanske vad som krävs när man ska förvandla en tecknad film till levande teater. För det är vad det handlar om. Hela estetiken - färgerna, musiken, underhållningen och det sockersöta berättandet - blir till liv på scen.

Storyn kan väl de flesta, den om den självupptagna prinsens om blir förvandlad till odjur, och kan endast bryta förbannelsen genom lära sig älska och bli älskad tillbaka. Figurerna är såklart antingen endimensionella eller hårt utmejslade, men medvetet gjort, den går ju hand i hand med den animerade förlagan. Det är en saga med alla dess manér och en hel del humor.

Sist, för nio år när jag såg Beauty and the Beast, tyckte jag att odjuret hade full sjå att spela sig igenom en heltäckande ansiktsmask, bara en aning mindre hårig än Chewbacca i Star Wars, men den här gången måste jag säga att Tomas Ambt Kofod gör just det, och det blir, framför allt i andra akten, ett intimt samspel med Belle. En roll som Maria Lucia verkar född till.  

Musiken känner vi igen – såklart Beauty and the Beastlåten som blev känd till filmen, men till scenmusikalen skrev man ytterligare 8 låtar. Det finns dippar, allt är inte lika bra. Men det är främst show som gäller och där är Beauty and the Beast oslagbar. Speciellt med alltid lysande Preben Kristensen (Kom till Sverige Preben, vi behöver dig!) som ljusstaken Lumiere i numret ”Vaer vor guest” som utvecklas till ett sprakande Folies Bergere-nummer fast med dansande skedar,  steppande saltkar och tekoppar i dekoren.

Regissör och koreograf Lisa Kent är bättre på det stora än det lilla och intima. Och framförallt är hon fenomenal på att skapa sceniska bilder, speciellt när resurserna verkar vara obegränsade. Ju större desto bättre.

Det är teater maximal!

Musik: Alan Menken.
Manuskript: Linda Woolverton.
Sångtexter Howard Ashman och Tim Rice.
Översättning Karen Hoffman.
Regi och kreografi Lisa Kent.
Scenografi och kostym Terry Parsons.
Musikalisk instudering Per Engström.