JOURNALISTIK 3.0

Rapport från Bokmässan: ”Vi kan ju inte bara lägga oss ner och dö”

”Vi kan ju inte bara lägga oss ner och dö.” Så sa ordföranden för Publicistklubbens västra krets, Åke Lundgren, när han inledde Publicistklubbens debatt om hur journalistik blir litteratur, kvällen före Bokmässans start.
   Frilansjournalisten Amanda B Waldenström har gått på två bokmässediskussioner om reportaget och tycker att de genererar tankar om både döden och livet. Men en befogat dyster tjuvstart på Bok- & Biblioteksmässan 2014 gav de bästa av förutsättningar för att på ett nyktert vis ta del av resten.

Publicistklubbens Åke Lundgren pratade i moll. På Publicistklubbens pressnattadebatt med rubriken "När journalistik blir litteratur" (som filmades och går att se här) fick vi bilden av hur han menar att journalistiken har stora problem, och vad kan vara viktigare än en faktabaserad problemformulering att inleda en bokmässa med?
   Patrik Lundberg, krönikör och författare till bland annat boken Gul utanpå, berättade om när han försökte sälja in en artikelidé till en av de stora tidningarna men fick till svar att det var ett särintresse. Artikelidén låg sedan till grund för att skriva just boken Gul utanpå.

Svaret Patrik Lundberg fick är intressant på många olika sätt. Det kan betyda att tidningen endast vill kommunicera med den stora massan, kanske spelar man på begreppet allmänintresse som återfinns i de pressetiska reglerna. Det är ett intressant svar också för att man gör klart att man inte har en ambition att utmana läsarna, svaret säger kanske att man är intresserad av att ge läsarna precis vad de i alla fall genom sitt läsarbeteende visar att de vill ha. Kan inte en ambition hos en publicist vara att just utmana läsaren: ”du tycker kanske inte att detta är intressant, men testa att läsa ändå.”
   Vem vill man vara som publicist? Någon som vill att alla ska läsa allt, eller att läsarnas beteende och tidningens utseende varierar i samstämmighet med existerande mångfald?

Bo-Göran Bodin, journalist som tillsammans med Daniel Öhman avslöjade den så kallade ”Saudiaffären” och skrev boken Saudivapen, beskriver ett reportage i bokform som ett ”ekonomiskt självmordsprojekt” för medier. Det är något som är lätt att förstå, att skriva journalistik i bokform tar tid. Vad som emellertid blir en smula trist med att bara prata om journalistik i relation till rådande omständigheter, såsom att medier inte vill eller kan låta journalister arbeta i år med ett reportage, är att man inte kan vara teoretiskt visionär. Givetvis är den reella situationen nödvändig att prata om, men frågan om hur det bör se ut hade varit minst lika intressant att höra en diskussion om.
   Lawen Mothadi, journalist och författare till boken Rasismen i Sverige, sa så pricksäkert enkelt: ”Vi har ännu inte sett konsekvenserna av mediehusens kris”. Där har reflektion och vision sin självklara roll, hur vill vi att medierna (de som är i kris) ska ta sig ur sin kris? Genom att använda sig mer av TT och multijournalister? Fler särintresse-reportage? Det är ju fritt fram att bidra med tankar till de som dagligen finurlar på vart journalistiken ska styra sin kosa.

Kajsa Ekis Ekman, som bland annat är journalist och författare till boken Varat och Varan, sa en stund in i debatten: ”när jag får tala till punkt, så förstår folk vad jag menar”, och beskrev hur man som krönikör lär sig konsten att täcka över kunskapsluckor, därför att formen kräver det. Patrik Lundberg berättade att han inte har fått ett enda otrevligt mejl efter en publicerad bok, till den stora skillnaden från att publicera en krönika.

En fråga som uppstår är, hur ska vi då se på de korta artiklar och reportage som journalister publicerar dagligen? Om man jämför med de långa, djuplodande och researchbaserade reportageböckerna. Hur ska man se på den form som den mesta journalistik är stöpt i, korta snärtiga krönikor och ett reportage på ett uppslag som båda behandlar en komplex värld. Jag tog tankarna till Patrik Lundberg efter debatten.
   – Jag skriver vad det är värt, säger han och beskriver hur han, om han har fått för få tecken för vad han anser att texten kräver, antingen ber om mer utrymme, eller så skriver han inte om det alls.

Jag undrar fortfarande om hur han tycker att man ska se på alla de korta artiklar i sig, som vi journalister skriver dagligen.
  – Jag tycker att det korta reportaget mår bra, säger han.
   Jag tror att det är ett viktigt svar som Patrik Lundberg ger, han påminner om det självklara att något kan vara bra i sig, och att allt inte kan jämföras. Villkorat kanske, att läsaren tar ansvar för att själv göra vad som krävs för att få full förståelse.
  

Men mina tankar om jämförelse aktualiseras vid Författarcentrums och Sveriges Författarförbunds seminarium Att berätta med reportaget som redskap på torsdagen, där just författaren och journalisten David Qviström berättade om hur han arbetar med journalistik i bokform. Han sa om bokreportaget: ”Det är en motrörelse till hur det annars ser ut”, och pratade om hur det idag när det ska gå fort, där han nämnde Twitter, sällan finns utrymme för att sätta i sammanhang och att förenklingar är vanligt. David Qviström beskriver hur han menar att jaget är väldigt närvarande i formen reportage på bok. Han menar att han som journalist drivs av att förstå sin samtid, och utgår ifrån sin egen utgångspunkt. Mina tankar hamnar i vad som skiljer denna form av journalistik från den akademiska disciplinen antropologi, förutom det uppenbara som ligger i det akademiskas natur. Jag frågade David Qviström vad han tänker om det. Han förstår jämförelsen och beskriver vad han anser skiljer dem än mer åt:
   – Uppdraget är skillnaden, uppdraget för journalisten är att man ska mejsla fram en berättelse för att göra det begripligt för sig själv, säger han.

En antropolog utger sig inte för att vara ett vitt blad som åker runt och på ett objektivt sätt förstår hur människor lever och varför, utan där är den egna rollen i det nya sammanhanget minst lika viktig att förstå. Är det en aspekt som journalister som åker runt i världen struntar i? Man tror att man kan beskriva hur något är efter att ha varit där? Nej, det är kanske som David Qviström beskrev, att jaget tvärtom är väldigt viktigt och centralt. Det är utifrån journalisten i frågas perspektiv vi får möta de människor vi läser om i tidningen.
   Tänker vi mediekonsumenter på det? Det är kanske en skyldighet vi har, både gentemot journalisten som har gjort arbetet och mot människorna vi får läsa om. Vidare är det givetvis andra faktorer som skiljer antropologen från journalisten, journalistens arbete kan präglas av värderingar så som att man vill belysa orättvisor i syfte att världen ska bli vad man anser vara rättvis. Att förstå journalistens roll kan vara en av de viktigaste tankar en mediekonsument kan tänka innan man börjar tänka om själva texten.

Mediehus är i kris, konsekvenserna är inte givna utan öppna för förslag. En dyster inledning på Bokmässan gav genast allt hopp som finns, nämligen det som bistår oss alla att använda; reflektion.
   På vilket sätt vill vi att medierna tar sig vidare från problemformuleringen?


Amanda B Waldenström
frilansjournalist och masterstudent i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet
amandabwaldenstrom.weebly.com