JOURNALISTIK 3.0

Bokmässan i Göteborg: Kritik mot journalistik – och sen då?

Bok- och biblioteksmässan 2014 är till ända. Flera av programpunkterna på temat journalistik genererade frågor om relationen journalister-kritik och journalister-mediekonsumenter. Med avstamp i en dyster inledning gav resten en hint om en outnyttjad och värdefull resurs.
   Frilansjournalisten Amanda B Waldenström sammanfattar intrycken efter att ha besökt några programpunkter om journalistik.

Bok- och biblioteksmässan 2014 har bjudit på många programpunkter om journalistik. Publicistklubbens seminarium Därför vann de valet (som kan ses här) på torsdagen lovade mycket, särskilt när moderatorn Lennart Persson rörde vid kritiken mot medier för att ägna sig åt sportifiering av valbevakningen. Mona Sahlin, före detta partiledare för Socialdemokraterna, ansåg att vissa inslag i debatter och utfrågningar, såsom att skriva bensinpris på bensindunkar, förlöjligar politiken.
   Kent Asp, medieforskare och författare, hävdade att den uttolkning som han menar journalister och experter har ägnat sig åt är problematisk: ”Medierna tränger sig in mellan väljarna och partierna, det innebär ett problem ur maktsynpunkt”.
   Efter en stund gick debatten vidare, och frågan om hur partiledarna klarade sig var tillbaka.

På lördagen stannade jag till vid GP:s monter där nyhetschef Sofia Dahlström visade upp en topplista på de nyheter som har blivit mest lästa under sommaren. Dialogredaktör Caroline Karlsson pratade om sin uppgift att vara GP:s ansikte utåt och Daniel Olsson, grävande reporter, pratade om vikten av tips från allmänheten.
   En trend man nog skulle kunna fastställa är att medier idag använder sig av och interagerar med sina läsare i stor utsträckning. Jag pratar med dialogredaktören Caroline Karlsson efteråt, och frågar henne om varför de visar upp en topplista, och varför GP (likt många andra) har en ”mest läst-lista” på sin sajt. Caroline Karlsson funderar en stund och landar i att det handlar om marknadsföring och att läsning lockar till mer läsning.
   – Det blir vad GP-läsarna rekommenderar, säger hon.

Vi pratar vidare om hur de använder sig av sina läsare. Caroline Karlsson tror att det handlar om att tidningen har känt ett tryck utifrån, att läsare inte har känt igen sig och har velat vara med. Nu finns tekniken som kan få det att fungera. Hon är inte orolig för att det skulle kunna finnas en risk med att man tar hjälp av läsarna:
   – Vi måste alltid göra ett journalistiskt urval, säger hon.
   När vi står och pratar kommer en läsare fram till Caroline Karlsson och presenterar sig som en av hennes anonyma läsare i chatten. Caroline Karlsson har inför valet varit på plats på kommunfullmäktiges möten för att rapportera och låta läsare få en inblick, genom en chattfunktion.
   – Äntligen känner jag att jag får säga någonting, säger personen som vill vara anonym för att främja den fria debatten som hen menar kan kantas av att man vet saker om varandra som inte har med debatten att göra. 
   Hen menar att eftersom journalister har tillgång till politiker på ett annat sätt än allmänheten, så är det positivt att journalister kan hjälpa allmänheten att få inblick och kallar GP:s chattfunktion för innovativ och nyskapande.

Den anonyma läsaren är ett svar på varför GP har valt att ha den typen av kontakt med sina läsare.
   Är det kanske så att begreppet allmänintresse, som återfinns i de pressetiska reglerna, nu kan sammanfattas av de två idéerna som ibland kontrasteras mot varandra: att ge mediekonsumenten vad hen vill ha, eller att publicera det som är viktigt. När journalister ber om input från mediekonsumenter kan det kanske vara svårt att urskilja den skillnaden?

Av de programpunkter jag har bevakat på Bokmässan har nära samtliga på något vis berört relationen kritik-journalistik. På fredagen berättade Ann-Marie Åsheden, tidigare journalist och nu författare till boken Genomskåda medielogiken om hur hon menar att journalistiken idag följer en medielogik som mediekonsumenter inte kan göra något åt, men att den bör genomskådas. Ann-Marie Åsheden beskrev hur hon i omsorg om journalistiken ville skriva boken och betonade att den kritik hon lyfter inte gäller all journalistik och alla journalister. Hon beskrev hur journalistiken befinner sig i underläge gentemot de ekonomiska krafterna och att den logik hon menar används frekvent idag är mer subtil än tidigare.

I Linnéuniversitetets monter kunde man på fredagen ta del av när forskaren i statsvetenskap Tobias Bromander berättade om skandaler; Politik och media – hur uppstår politiska skandaler? När det gäller mediekritik var det ord och inga visor. Via power point fick vi höra bland annat att mediers främsta uppgift är att tjäna pengar och att journalister söker efter ”det stora scoopet” som skall ge dem stora journalistpriset.
   Är inte det en cynisk bild, frågar jag Tobias Bromander efter hans framförande. Jo, det tycker han, men berättar att han spetsar till det mer för varje gång han håller föredraget i syfte att åhörarna ska tycka att det är roligt att lyssna på.

Tobias Bromander har forskat på medieskandaler och sa i föredraget att skandaler passar medielogiken väl. Jag stöter alltså än en gång på det begreppet. Han säger också att medier idag är som vilka företag som helst, undantaget public service.
   – Medier måste också visa plussiffror, säger han.
   På frågan om hur han upplever att journalister reagerar på kritik svarar han att journalister ofta slår ifrån sig det egna ansvaret genom att säga att man skriver om det folk vill läsa. Han lyfter också fram hur han tycker att det visserligen ofta följer en debatt efter en kritiserad publicering:
   – Men man skulle önska att den debatten också förs internt under resans gång, säger han.
   Jag tror att det Tobias Bromander säger här kan få många journalister att tänka att ”vi har sådana diskussioner varje dag”, och att det möjligen är tröttsamt med sådan kritik. Men, är kommentaren inte intressant på ett annat plan? Varför vet inte allmänheten att sådana diskussioner förs (där de förs)?

På lördagsmorgonen höll Timbro Medieinstitut (TMI) genom Mats Olin, chef för TMI, i ett samtal med mediejournalisten på SVT Katarina Andersson. Samtalet kom mest att handla om SVT:s satsning på mediebevakning, SVT Medier, där Katarina Andersson tillsammans med Filip Struwe är huvudreportrar. Vi fick veta att denna satsning har fått förnyat förtroende, och kommer att fortlöpa under minst hela nästa år. I slutet av samtalet sa Katarina Andersson att hon tycker att journalister har ömma tår. Jag fångar henne efteråt, och hon säger att journalister generellt sett inte är så bra på att hantera kritik.
   – Jag tror att det beror på att vi helt enkelt inte är så vana, säger hon.

Mediegranskningen mår bättre än på väldigt länge, tycker Katarina Andersson, och hon nämner hur sociala medier ger möjlighet åt allmänheten att ha tillgång till journalister. Att allmänheten har möjlighet att se efter om journalister har använt sin källkritik, och om inte kan de sätta dit journalister genom att säga det rakt ut, i dubbel bemärkelse.
   Det finns inte så mycket mediegranskning idag, men frågan är om allmänheten är intresserad av mer sådan. Katarina Andersson har en konkret idé: en undersökning bland allmänheten för att mäta just det intresset, vilket hon själv tror är stort.

Journalister får mycket kritik. En fråga är dock om dessa två, journalister och kritik, någonsin strålar samman. Är det bara en polarisering där grundlagarnas möjligheter delas upp i de som får tycka vad de vill och de som får trycka vad de vill? Katarina Andersson har ett konkret exempel på hur en kritikers och en publicists möte präglades av konstruktivitet. Det var när Jan Helin, publisher för Aftonbladet, var med i Medierna i P1 när ”medieeliten” skulle stå till svars. Jan Helin fick av en läsare kritik för att ha sexistiska annonser i tidningen. Jan Helin tog det först i försvar, för att sedan ringa tillbaka till Medierna och säga att han ändrat sig och håller med läsaren, och annonserna försvann. Katarina Andersson önskar mer prestigelöshet hos personer med makt.
   – Jag tycker att det är häftigt när maktpersoner visar ödmjukhet, säger hon.

På söndagsmorgonen i Lunds universitets monter presenterade professor i medie- och kommunikationsvetenskap Gunilla Jarlbro sin och kollegan Mia-Marie Hammarlins bok Kvinnor och män i offentlighetens ljus, baserad på forskning om hur kvinnliga respektive manliga politiker uppfattas i medier. Det var en dyster redovisning, även om Gunilla Jarlbro ser en långsam utveckling. Deras forskning säger att samhällsjournalistiken inte är könsneutral. Jag frågar Gunilla Jarlbro efteråt om vad hon tror om varför journalister inte bedriver en könsneutral samhällsbevakning. Hon säger bland annat att det handlar om pengar, att leta upp en kvinnlig expert istället för att ta in den manlige experten som man brukar ha kostar pengar.

Men, hur står det till med journalistutbildningarna egentligen, borde de inte lyckas med att utbilda genusmedvetna journalister? Gunilla Jarlbro säger att journalistutbildningar erbjuder sådan kunskap:
   – Men sedan händer det något när man kommer ut. Kampen om publiken är enorm och det är lätt att man ställer sig i ledet, säger hon och beskriver vidare en vad hon kallar manlig struktur som råder i den verklighet som journaliststudenterna sedan möter.
   Man kan dock förmoda att antalet mediekonsumenter av en icke könsneutral samhällsbevakning respektive om den hade varit könsneutral, antagligen inte skiljer sig antagligen åt.

Än en gång redovisas alltså kritik mot medier, och frågan om en länk mellan kritiker och journalister aktualiseras. Hur ser länken mellan den akademiska disciplinen och den praktiska professionen ut? Gunilla Jarlbro säger att det inte finns någon sådan sådan länk och nämner i kontrast hur exempelvis läkarprofessionen bygger på medicinsk forskning.

Några frågeställningar om journalistik som väcktes, snarare än besvarades under årets bokmässa:

  • Finns det en värdefull länk mellan teori och praktik, mellan kritiken och journalistiken, som inte utnyttjas av oss journalister?
  • Kompetent kritik av journalistik finns det gott om, men vart sker mötet?
  • Hur mäter vi själva journalistisk kvalitet? Med hjälp av siffror, eller något annat?

Amanda B Waldenström
frilansjournalist och masterstudent i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet amandabwaldenstrom.weebly.com