Homs i Syrien: En stad i ruiner

15 min

Staden Homs i Syrien kallades en gång för det syriska upprorets huvudstad. Nu kontrolleras staden av regimstyrkor, efter att de sista rebellerna evakuerades i våras. Striderna var hårda, gamla stan i Homs var belägrad i två år och förödelsen är enorm. Sveriges Radios korrespondent Katja Magnusson har besökt Homs.

Systrarna Raja, Suhad och Nabila är på väg till sitt föräldrahem, men de bromsas av stora vattenpölar, högar av skräp och rasmassor. Husen vi passerar är söndertrasade.

– Mitt hjärta är ledset, jag vill bara gråta, säger Nabila.

Vi är mitt i Homs, det här var stadens centrum. Nu är många byggnader utbombade, pepprade med kulor och granater och sotiga efter eld.

– Varför hände det här oss? Det känns som om världen blivit galen, säger en av kvinnorna. De föddes här i kvarteret, här har deras föräldrar och generationerna före dem bott. Men systrarna har inte kunnat komma in i familjens lägenhet på nästan tre år.

– Våra hjärtan gråter över att det har blivit så här med Syrien och med Homs, fortsätter kvinnorna.

När jag undrar hur det var här före kriget, utbrister de att det inte går ens att föreställa sig, det var magiskt.

De tre systrarna Nabila, Suhad och Raja vandrar genom skräpet och stannar då och då för att visa mig affärer som brukade vara öppna, och pekar på det som en gång var gamla vackra byggnader.

Vi kommer fram till barndomshemmet. Huset har klarat sig, det hänger ett stort hänglås på dörren. Systrarnas granne kommer med nyckeln.

Här i huset växte de upp, men det är tomt i den första lägenheten. Nabila stannar till och berättar om grannarna som brukade bo där. Hennes mamma och grannfrun fick barn samtidigt, en pojke och en flicka, och de bestämde att pojken skulle heta Nabil och flickan Nabila.

Grannarna är borta sen länge. Nabila går mot familjens lägenhet på nästa våningsplan.

– Se förstörelsen och känn lukten, utbrister systrarna när vi öppnar deras dörr.

Det luktar fränt och surt, man mår nästan illa. Överallt i lägenheten ligger saker kastade huller om buller, det finns ingen el. Suhad har en ficklampa och lyser upp vägen. Här bodde deras mamma, men systrarna har inte varit inne på flera år.

– Kolla på köket, säger Suhad och drar i min hand. Det var den yngsta systern Suhad som i början av 2012 hämtade sin mamma härifrån, då var det artilleribeskjutning och våldsamma strider. Det var livsfarligt, men vi fick ut henne, berättar hon.

– När familjen gett sig av bodde män från de beväpnade grupperna här, förklarar grannen Akram och hjälper till att lyfta undan kaminen och möbler som slängts omkull, det bodde rebeller i alla hus på gatan.

I det som en gång var tv-rummet börjar Suhad gråta. Mamma och pappa tyckte så mycket om att sitta här, säger hon.

Pappan dog före kriget. Också mamman dog strax efter att de lyckats rädda henne undan striderna.

Systrarna tar med sig några familjefoton, en liten skrivbok och några handdukar. Det är bara några små minnen säger systrarna, de tänker sälja huset och inte komma tillbaka.

– Jag kan inget om politik, säger en av dem, och jag förstår inte hur allt det här hände.

Våren 2011 gick tusentals demonstranter ut på gatorna i Homs, slagorden handlade om frihet och demokrati. De tre systrarna deltog inte i protesterna. Det blev en väpnad kamp mellan regimen och rebeller, rebellerna tog kontrollen över vissa delar av Homs och utnämnde staden till revolutionens huvudstad.

Men regimen svarade med stridsvagnar och hård artilleribeskjutning och tog långsamt tillbaka kontrollen över kvarter efter kvarter i staden. Här i gamla stan höll rebellerna ut länge, men området var belägrat av regimstyrkorna i runt två år.

Civila blev fast mellan de stridande parterna och Gamla stan blev en symbol för hunger.

– I januari i år skickade jesuitprästen fader Frans ut ett skakigt nödrop härifrån den då belägrade gamla stan i Homs, han sa att människor är på väg att dö av hunger.

Fader Frans var från Holland men bodde i Syrien i nästan 50 år, han stannade i Homs och vägrade låta sig evakueras så länge det fanns civila kvar i området. Fader Frans blev en symbol för fred och samexistens mellan muslimer och kristna och han var en av dem som förhandlade om att bryta belägringen av gamla staden Homs. På väggen i klostret syns nu en stor målning av fader Frans.

Men prästen fick aldrig se hur det slutade i Homs.

– Det var tidigt på morgonen i april i år som en man knackade på dörren, berättar Nazim Kanawati. Han ville tala med fader Frans, och sen sköts prästen. Fortfarande är det oklart vem som mördade honom. Här i klostret finns fader Frans grav, han är en av många som dödades under striderna i Homs. Nazim Kanawati stannade i Gamla stan trots striderna, den sista tiden levde han här i klostret. Men livet under belägring blev värre och värre.

– Först började vi bränna upp allt av trä för att ha något att elda med, berättar Nazim Kanawati. Det fanns ingen olja, ingen gas, så vi lagade mat på öppen eld, det var som om vi flyttades 200 år tillbaka i tiden.

De sista 50 dagarna åt de bara örter och gräs. Varje dag gick Nazim och andra från klostret ut och försökte samla in allt grönt och små plantor som skulle kunna gå att äta, av det kokade de en bitter soppa som de delade ut till de få civila som fanns kvar.

Nazim gick ner 50 kilo i vikt. Han visar mig sitt id-kort, på bilden är ansiktet runt, nu är det nästan svårt att känna igen honom på kortet, och han skrattar själv åt bilden och säger att han ser bättre ut nu.

När vi dricker te frågar jag Nazim Kanawati hur allt började i Homs.

– Demonstrationerna var fredliga, men bland dem dolde sig beväpnade grupper, och det var då alla problem startade, svarar han.

Han beskriver att Fader Frans budskap var fredligt, de som bar vapen fick inte komma in i klostret. Nazim är egentligen civilingenjör.

– Jag ville leva i fred, jag tyckte inte om att öppna min dörr och se beväpnade män på gatan, säger han.

En grupp yngre män sitter också på gården och dricker te.

– Vi har inga drömmar längre, morgondagen är oviss, säger en av dem, vi vet inte vad som ska hända här i gamla stan, så om jag fick chansen skulle jag ge mig av direkt, så känner alla de unga här.

Men Nazim vill inte ge sig av. Jag har lärt mig av fader Frans att man alltid kan börja om från början, säger han, och nu måste vi försöka bygga ett bättre samhälle, men jag önskar att vi hade kunnat utvecklas utan allt det här våldet.

Överallt finns vägspärrar, som bemannas av militär eller andra säkerhetsstyrkor. Vi har en svensk journalist här, säger en man som ringer någon överordnad för att kolla om vi kan passera.

Vägspärren ligger vid det som var en frontlinje, moskén på andra sidan vägen är hålig som en grå ost, minareten ser ut som om den ska falla ner närsomhelst. Det var i maj som de sista rebellerna evakuerades från gamla stan efter en överenskommelse mellan regimen och rebellerna.

En man från civilförsvarsstyrkorna som strider sida vid sida med den syriska armen visar mig runt.

– Vi och armén var där, säger mannen och pekar uppemot en höjd, här nere var de beväpnade grupperna. På höjden vid citadellet stod regimens stridsvagnar, den stora förstörelsen syns här på rebellsidan där husen krossats till pulver.

På en av väggarna står det klottrat "Welcome to hill Assad army, sen har någon rättat under och skrivit "Welcome to hell", "välkommen till helvetet". I ett av husen ligger barnleksaker kvar, på golvet syns paljetter som ett rosa strössel bredvid en engelskabok.

Rebellerna har slagit ut väggar mellan byggnaderna, för att kunna röra sig utan att synas, och under husen finns tunnlar.

– Här fanns en förbindelse härifrån, och till delen där armén fanns, visar mannen. Vi går under husen i tunnlarna, en tunnel leder under vägen som vi tidigare gick på.

Kriget har delat Homsborna, den här mannen valde att stå på regimens sida och ingår i civilförsvarsstyrkorna, medan de som stödde oppositionen har gett sig av härifrån. De jag pratar med nu är väldigt försiktiga när jag frågar vem som bär ansvar för förstörelsen.

Att regimen återtagit nästan hela Homs är en strategisk seger för president Assad, överallt syns jätteporträtt på den syriske presidenten. I rebellfästet Baba Amr som utsattes för en intensiv artilleribombning står en skylt med texten "folket i Baba Amr visar sin eviga trohet till ledaren".

Mannen som går med mig i tunnlarna tror på seger för regimen:

– Vi hoppas att armén och folket ska segra över terroristerna, för det handlar om terrorism, inte krav på frihet, säger han.

Mitt bland ruinerna finns ett hus som har nya glasfönster i flera färger och där allt är blankt och nyrenoverat. Det är guvernören Talal al-Barazis kontor.

– Förstörelsen är stor i Homs, mer än 17 kvarter är skadade och förstörda, men flyktingarna har börjat återvända och vi försöker erbjuda service som vatten och el igen, säger guvernören.

Han berättar att kvarteret Baba Amr, en gång symbolen för motståndet mot regimen, ska byggas om till en modern stad, men det är som om staden varit med om en jordbävning, säger guvernören. Men, frågar jag, demonstrationerna var ju fredliga i början?

– Jo, demonstrationerna var fredliga, men bakom fanns en plan från terrorister, säger guvernören och upprepar det representanter från regimen sagt från första början. Medborgarna har all rätt att kräva bättre service och rättigheter, och de fick större rättigheter. Men om det bara hade handlat om det hade allt varit över efter bara några månader, hävdar guvernören och skyndar vidare.

På ett trappsteg i gamla stan i Homs sitter en man med ljus mustasch, han heter Yassir och visar mig resterna av sitt hem.

– Vi hade just renoverat och gjort fint, vi hann bo här i två månader, säger Yassir.

Nu är det ett jättelikt hål från grannen ovanför ner till Yassir, det är som om en bomb ramlat ner mitt i vardagsrummet.

– Vi gav oss av, för det enda vi vill ha är fred, förklarar Yassir.

Nu har han ett jättehål i det som var taket. Hans datorcenter där han undervisade unga är också helt sönderbombat.

Jag frågar honom om de krav som demonstranterna hade i början om frihet och demokrati.

– Alla vill ha demokrati och fred och kunna säga vad de vill, förklarar Yassir, men det är inte samma sak som i väst här, fortsätter han. Här fanns det folk på bägge sidor som inte ville att slutet skulle bli fredligt, fortsätter han.

Jag frågar Yassir om han känner att han lever i demokrati nu.

– Demokrati är ett väldigt stort ord, säger Yassir, jag hoppas att vi ska nå demokrati och själv försöker jag i alla fall, säger han.