Ryska konstverk från Baltiska Utställningen 1914 i ljuset igen

6:33 min

Idag är rysk sekelskifteskonst mer populär än någonsin. På grund av revolutionens är rysk konst från
1900-talets två första decennier ovanlig i hemmen. Detta har nu lett till enorm efterfrågan på auktionsmarknaden, inte minst bland de nationalistiskt sinnade nyrika ryssar som blivit miljardärer efter Sovjetunionens fall.

 Därför är intresset stort när nu ett antal ryska konstverk, som visades på Baltiska utställningen 1914, men sedan blev kvar i Malmö i det tumult som ryska revolutionen innebar, nu äntligen lyfts fram i ljuset igen.

 Utställningen Baltiska speglingar på Malmö konstmuseum, som öppnar i helgen, kommer locka många ryssar att resa över Östersjön, spår Linda Fagerström. 

 Ryska blir ett vanligt språk framför biljettluckan på Malmö konstmuseum nu till helgen. Utställningen Baltiska speglingar, som öppnar då, kommer locka många ryssar att resa över Östersjön. De kommer för att se den mytomspunna ryska konsten som varit förlorad i hundra år. För första gången på ett sekel visas den nu när konstmuseet firar minnet av Baltiska utställningen 1914.

 Konstsatsningen på Baltiska utställningen var magnifik. Vid den högtidliga öppningen den 15:e maj 1914 överträffade den allt: med sina 3 500 verk slog den rekord som största konstutställning någonsin i Norden. Inte bara Danmark, Sverige, Tyskland och de dåvarande baltiska länderna var med, utan även Ryssland.

 Bland de nitton ryska konstnärerna fanns Wassily Kandinsky, pionjär inom nonfigurativt måleri med sina svarta blixtrande linjer, gula trianglar och blå cirklar, men också mer traditionellt orienterade konstnärer som skildrade landskap och natur i samma stil som Anders Zorn eller Prins Eugen här i Sverige.

 Kuzma Petrov-Vodkins stil balanserade någonstans mitt emellan. I hans Arbetare, som visades i Malmö, spänner en atletisk man ett rep mellan starka händer. Med höftskynke som enda arbetskläder skulle han lika gärna kunna vara en grekisk gud. Men det dramatiskt koboltblå och smaragdgröna landskapet bakom hans monumentala kropp har klart kubistiska drag.

  Denne Apollon hör alldeles tydligt hemma på 1900-talet. Konstnären, som var son till en skomakare, skildrade enkla människors liv i det samtida expansiva ryska samhället, och gärna som här, arbetare i idealiserad form. Porträttet är typiskt för den modernistiska brytningstiden kring sekelskiftet och självskrivet på en manifestation som Baltiska utställningen.

 Bara några månader efter utställningens invigning förändrades allt. Första världskriget utbröt den 28:e juli 1914. Pompa och ståt förbyttes till konflikt och kaos. I Malmö rusade konstnärer in i utställningen för att i panik hämta ned sina målningar från väggarna.

 Även om de stoppades, var det tydligt för alla: drömmen om en baltisk Östersjö-gemenskap var krossad. Östersjön som samlande kraft för länderna längs dess kust var bara en illusion. Ryssland och Tyskland, som bägge deltog i utställningen, var nu plötsligt fiender på var sin sida i den världsomspännande konflikten.

 Baltiska utställningen, eller "Baltiskan" som Malmöborna familjärt eller kanske vanvördigt kallade den, pågick trots allt som planerat till oktober. Då magasinerades de 93 ryska verken i väntan på freden. Kriget försvårade alla kontakter, men det var ändå ingenting mot hur det blev strax därpå, då revolutionen kom till Ryssland 1917.

 I det då nyfödda Sovjetunionen förväntades konstnärer vända borgerligheten ryggen och ställa sina färdigheter till samhällets förfogande. De gjorde slagfärdiga politiska affischer och nya, blanka flygplan. Många konstnärer var revolutionärer själva och lade med glädje all sin energi på detta. Andra, mindre programmatiska, led förmodligen av att lägga sina personligt präglade konstnärskap från förr på hyllan.

 Men den nya ledaren Vladimir Lenins påbud var tydliga: allt i samhället, också konsten, skulle alltså nu skötas på nytt sätt. Bolsjevikpartiet lär förvandla privata konstsamlingar till mer eller mindre frivilliga donationer till de statliga konstmuseerna.

  Vem vågade i denna nya sköna, sovjetiska värld, bry sig om några gamla ryska verk från Baltiska utställningen i Sverige? Ingen. Inte förrän 1923 hämtades en del konstverk hem. Ytterligare andra köptes av Malmö konstmuseum, en handfull skänktes dit.

  Museet skickade på egen hand tillbaks några, men till omkring 25 konstverk lyckades man aldrig finna de rättmätiga ägarna: döda i kriget eller försvunna under revolutionen. Kuzma Petrov-Vodkins modernistiska arbetare blev därför hängande i magasinet bredvid kollegornas porträtt av nationalromantiska borgare i yllekappor och lyckligt badande barn i jugendstil ända fram till 2014.

 Idag är rysk sekelskifteskonst mer populär än någonsin. På grund av - vad ska vi kalla det? - revolutionens radikala omfördelning av privategendomar, är rysk konst från 1900-talets två första decennier ovanlig i hemmen.

  Detta har nu lett till enorm efterfrågan på auktionsmarknaden, inte minst bland de nationalistiskt sinnade nyrika ryssar som blivit miljardärer efter Sovjetunionens fall. Det är en komplex situation. Den kommunistiska revolutionens arv möter den rovkapitalistiska investeringshetsen. Vem sade att konst och politik inte hör ihop?

 Jag hoppas att höstens ryska besökare på Baltiska speglingar också hittar till Moderna Museet i Malmö. De erbjuder en bonus i form av en slags Baltiska utställningen 2.0, uppdaterad med vår samtids konst. Just nu visas nämligen "Society Acts, Modernautställningen 2014", där samtliga konstnärer har rötter i eller anknytning till länderna runt Östersjön.

 Alla verk berör på olika sätt hur vi människor lever tillsammans, hur vi möter konflikter och hanterar fördomar. I vårt post-kalla-krigs-Europa har frågor om etnicitet, ursprung, gränsdragning och nationalism på ett obehagligt sätt fått förnyad aktualitet - och på så vis även den Baltiska utställningen 1914 och dess drömmar om Östersjöfred.