Vera Nilsson i helfigur

2:28 min

Vera Nilsson, född 1888, hör till den gyllene konstnärsgeneration som i unga år drog till Paris och under åren före första världskriget sveptes med i modernismens stora rörelser: kubism, fauvism, futurism och expressionism. Ändå skulle nog de flesta säga att Vera Nilsson fann en egen väg mellan dessa olika läror. Karsten Thurfjell har sett den stora utställning som Liljevalchs konsthall i Stockholm nu visar av Vera Nilsson i helfigur.

I  just denna helfigur är det saker som blir desto klarare. För stöter man på Vera Nilssons bilder i ett eller annat av alla dessa samlingssammanhang där hon dykt upp under mina 30 år i branschen, är det lätt att hon sorteras in bland sina mest berömda ämnen, vilket väl får sägas vara 1: barnen och 2: dom öländska landskapen, och möjligen 3) det brunmurriga Stockholm vid 1900-talets mitt.

Men slumpen kan ha gjort att andra fastnat för t ex fiskarmiljöerna kring Skärhamn på västkusten, eller förstås afrikanerna, i dagsläget ett ämne många hukar inför i sin tidsbundenhet, men i alla fall: på Liljevalchs är Vera Nilsson hel.

Och sortimentet så rikt att jag skulle tro att dom flesta stannar till nånstans, slagna av hennes oförvägenhet, som manifesterade sig både i det måleriska uttrycket och i det ständiga upptäcksresandet.

Mig hände det vid en målning från en terrass i Rom 1927, en helt fantastisk utsikt som hon laddat med femåriga dottern i nedre vänstra hörnet , ett skulpterat huvud i centrum och en fond av heta tegeltak och en gyttrigt orolig ockrahimmel fylld av luftskepp, som tja, kanske råkade passera just då, i ett förtätat vardagsfantasteri.

Det är modernism i en helt egen genre, härligt svår att kategorisera, För om man som på Liljevalchs strukturerar upp Vera Nilssons influenser, finns det en tydligt kubistiskt anstruken period på tiotalet, samtidigt som mötet med van Goghs bilder 1912 för in det som leder till att många kallar henne vår mest renodlade expressionist.

Och det roliga är att hon kanaliserar expressiviteten till barnen som motiv, att hon var så inriktad på hur dom faktiskt såg ut i sina uttryck, och att hon i sin avbildningsiver fullständigt struntade i påbudet att barn ju ska vara söta och gulliga.

Och extra roligt blir det när man jämför med alla dessa konstskolestudier av modell, vuxna modeller, med sin klassiska poser, och sen med hur det ser ut när ett halvmeter långt barn tar stöd mot ett stolsben vid sina första steg. Det är seende.

Men eftersom Vera Nilsson också tar sån tid vid själva penselskriften, vid färgen, ja själva ytans blänk. Då blir det faktiskt bara renodlat och varför inte kalla det - nördigt måleri.