Vädersatelliter räddar liv i många länder
I FN:s klimatrapport för sju år sedan konstaterades att det inte fanns ett enda regionalt klimatscenario för Afrika. Sedan dess har forskarna satt fart och nu finns det många, samtidigt som utvecklingsländer fått tillgång till den senaste satellitdatan, vilket har räddat många människoliv. Klotet har besökt en klimat- och satellitkonferens i tyska Darmstadt förra veckan.
Allting börjar med en uppskjutning. När flytande syre och vätgas exploderar i våldsamma eldslågor uppstår krafter bortom mänskligt förstånd och raketen lyfter. När en silverglänsande boll med några antennspröt, döpt till Vanguard 2, lämnade jorden i februari 1959 så blev det startskottet för den rymdbaserade klimatforskningen. För första gången såg vi vår planet utifrån. Med hjälp av en primitiv fotocell kunde Vanguard 2 läsa av molntäcket.
Mänskligheten sänt upp 7000 satelliter sedan dess, bland annat för att studera väder och klimat. I särklass störst och dyrast av dem alla är förstås den internationella rymdstationen ISS, med flera viktiga instrument ombord för att studera klimatet.
– Indien har ett bra rymdprogram i teknisk nivå med NASA eller ESA, säger Sajid Pareeth på satellitkonferensen i Darmstadt. Vårt program vänder sig framförallt till inhemska forskare. De senaste tio åren har satellitdata blivit oumbärligt för att bekämpa ofta klimatrelaterade naturkatastrofer i Indien som torka och jordskred.
Fler extrema väderhändelser i kombination med en allt större befolkning har gjort avancerade väderprognoser oumbärliga. Nu i början av oktober drog cyklonen Hudhud in över östra Indien. Tack vare satellitdata kunde myndigheterna gå ut med varningar i god tid och evakuera flera städer.
– Även om de materiella skadorna blev stora så räddades människoliv, säger Sajid Pareeth.
Just nu är Sajid Pareeth delaktig i ett europeiskt forskningsprojekt som leds av italienska CRI-FEM och som går ut på, att på sikt, med hjälp av satellitbilder, kunna läsa av hur yttemperaturen i alla världens sjöar utvecklats sedan åttiotalet och därmed få kunskap om hur sjöar påverkas av klimatförändringar. Fördelen med det är att man inte måste gå till varenda sjö i hela världen med en termometer i fickan.
Kekilia Kabalimu från Tanzanias naturresursministerium har i samarbete med ett europeiskt projekt, Mesa - monitoring for environment and security, utvecklat ett verktyg som övervakar brandrisken i Tanzania.
Var femtonde minut får hon en uppdatering om brandrisken via europeiska vädersatelliter som flyger över Afrika och kan sprida informationen vidare till lokala brandbekämpare. Det här har bland annat lett till kraftigt minskade bränder i viktiga skyddade naturområden som till exempel världsarvet Kilimanjaro.
– Eumetsat den europeiska satellitorganisationen för meteorologi arbetar mycket med utvecklingsländer för att de ska kunna använda satellitdata, berättar Erland Källén, professor i meteorologi och forskningschef för europeiska vädercentret, ECMWF i England.
– Många vädertjänster i utvecklingsländerna är inte särskilt långt utvecklade, men genom att direkt börja jobba med satelliter så kan de hoppa upp till en mycket hög teknisk nivå och i och med att satellitdata är så lättillgängliga så kan de få observationer som de annars inte skulle haft en chans att få tag på så att de kan göra mycket bättre väderprognoser för sin befolkning, fortsätter Källén.
I år har EU dessutom satt igång med det så kallade Copernicus-programmet. Det ska bli en rad satelliter som ska täcka in hela jorden och med det uttalade målet att göra informationen tillgänglig inte bara för en liten grupp forskare, utan för människor i hela världen.
Ett annat exempel på hur lättare tillgängliga satellitdata kan få stor påverkan också utanför forskarvärlden är att detaljerad information om regn snart kan börja påverka spannmålspriserna. Huvudsyftet med en ny amerikansk-japansk satellit är att bättre förstå den globala vattencykeln, alltså hur vatten rör sig i atmosfären och i form av regn tas upp av marken eller faller över hav. Instrumenten ombord kan bland annat avgöra storleken på regndroppar och skapa tredimensionella bilder av moln.
En sidoeffekt är att de detaljerade regnuppgifterna gör att forskare framöver bättre kan förutsäga hur skördarna blir. Skördeprognoser är känsliga och förbereds ofta under stort hemlighetsmakeri för att undvika insiderhandel. Med mer detaljerad kunskap minskar utrymmet för spekulanter att försöka tjäna pengar på spannmål, vilket tidigare har lett till matkravaller när fattiga människor inte haft råd att äta sig mätta.
Klimatforskaren Kevin Trenberth, som bland annat sitter med i FN:s klimatpanel IPCC, säger att det här kommer att påverka spannmålsmarknaderna.
Satelliter blir alltså allt viktigare för att förstå klimatförändringar och för att varna människor för naturkatastrofer. Men nu oroar sig också forskare för att brist på pengar kan försena satelliter och därmed leda till hål i de mätserier som görs. Med väder menar vi ju någon enstaka dag, medan klimat avser längre tidsperioder, som 30 år eller mer.
Det är alltså viktigt att när en satellit försvinner så tar en annan dess plats. Men det är lättare sagt än gjort.
– Satelliter lever inte för evigt. Solceller driver datorer och instrument, men det behövs också raketbränsle för att hela tiden motverka att satelliten sugs in av jordens dragningskraft. När det bränslet är slut, ja då vinner tyngdkraften och den svindyra satelliten blir till ett streck på himlavaltet när den brinner upp i atmosfären, säger Johannes Schmitz som är forskningschef på EUMETSAT, den organisation som har ansvar för europeiska vädersatelliter.
– Problemet är att i och med den ekonomiska krisen i världen så kommer även investeringar i nya satelliter att gå ned och risken är att det blir hål i de här observationsserierna. Att man inte kan förnya satelliterna i den takt man hade planerat. Vi har sett redan nu att amerikanska satellitserier har drabbats av det här, säger professor Erland Källén.
Framförallt när det handlar om att förstå klimatet är det viktigt att ha obrutna mätserier så att man kan följa utvecklingen.
Karl-Göran Karlsson på SMHI, som också är på konferensen i Darmstadt, har ägnat 25 år att studera moln och ser idag uppenbara risker för att det kan bli luckor i de mätserier han arbetar med.
– Det som är lite oroande är att de avancerade forskningssatellitsystemen där börjar åldern ta ut sin rätt nu och det kan ju bli så att vi plötsligt förlorar dem. Nuvarande system kom upp 2006 och har varit oerhört betydelsefull för forskningen, men den ena efter den andra kommer nu att försvinna. Då finns det ett annat koncept som man kallar Earthcare som varit planerat länge och där förhoppninge var att det skulle ta över, men nu har det blivit försenast till 2018 som tidigast, så det skulle kunna bli ett gap på 3 år, enligt Karl-Göran Karlsson på SMHI.
