Attentatet mot Richard Nixon - välgörande tvetydig film
Ni minns kanske Travis Bickle i ”Taxi Driver” eller William Foster i ”Falling down” - två gestalter i amerikansk film som drivs över gränsen, får nog av samhällets rigiditet eller ruttenhet och tar lagen i egna händer. Är de knäppgökar eller missriktade revoltörer, det är frågan. De har iallafall fått sällskap av Samuel J Bicke i Niels Muellers film ”Attentatet mot Richard Nixon”. Filmen bygger på en sann historia om ett misslyckat och ganska okänt attentat mot den amerikanske presidenten. Sean Penn spelar Bicke och Maria Edström har sett filmen:
Det är 1974 och president Richard Nixon fyller TV-rutan med sina bedyranden om att allt står rätt till i den bästa av världar.
I TV-soffan sitter den misslyckade försäljaren av kontorsmöbler, Samuel Bicke, som sakta men säkert börjar tycka att så inte är fallet. Hans arbetsgivare ger honom populärpsykologiska böcker om att tro på sig själv och säger åt honom att raka av sig mustaschen, Bicke ler ansträngt och svettas i sin polyesterkostym, som en 70-talsvariant på Arthur Millers handelsresande.
Det intressanta är att vi aldrig riktigt kan artbestämma Bicke, Sean Penn är som vanligt utmärkt i en så motsägelsefylld roll. Förvisso är Bicke tröttsam och jobbig, en som trott på den amerikanska drömmen men som nu är ”falling down”. Men Bicke är radikal - han upprörs av rasismen, den politiska förljugenheten, det kapitalistiska slaveriet - han är en revolutionär utan någon rörelse. I en scen går han tillochmed till Svarta Pantarnas högkvarter och föreslår att de borde kalla sig Zebrorna istället, svart och vitt, för då skulle deras medlemsantal verkligen skjuta i höjden.
Kanske hade nåt som ”Zebrorna” räddat Bicke, nu går allt åt pipan med flygplanskapningar och blod och död. Men i dessa dagar av med- och motpojkar i amerikansk mentalitet, är ”Attentatet mot Richard Nixon” välgörande tvetydlig.
Maria Edström
