Graffitin lämnar ingen oberörd
Graffitin tycks vara en ostoppbar uttrycksform som lämnar få oberörda. För hittills har varken legala väggar eller militant nolltolerans kunnat stoppa spritpennesignaturerna elller de färgglada helväggarna i gångtunnlar och på bropelare. Graffitin har blivit en del av stadsbilden. Journalisten Per Anderssons nya bok ”Medan Svensson åt plankstek” handlar om den svenska graffitikulturens 20-åriga historia. Det är ett möte med målarna själva - på bokens svarta baksida ställs tre frågor: ”Varför började de?” ”Varför håller de på?” och ”Varför har ingen lyckats stoppa dem?” Eric Schüldt har läst ”Medan Svensson år plankstek”
Knarkare, mördare, psyksjuka ja så beskrev Storstockholms Lokaltrafiks Verksamhetschef Kjell Hultman för snart tio år sedan huvudpersonerna i Per Andersson bok. Graffitimålarna som under nätterna tar sig in i storstadens tunnelbanesystem och fyller meter efter meter tåg eller betongvägg med sprayade färgexplosioner enligt spretig serietidningsestetik.
Men när Per Andersson till en början tar sig an uppgiften att själv definiera graffitin är det ur ett tydligt vänsterperspektiv. Graffitin som en reaktion mot kommersialiseringen av det offentliga rummet. En folkkonst, provocerande bara för det kapitalistiska samhället.
Och så långt är boken ”Medan Svensson åt plankstek” inte mer än en bror Kulturskribentsduktigs romantiserande konstkramning.
När graffitimålarnas egna röster däremot tillåts ta alltmer plats försvinner generaliseringarna och nyanserna framträder samtidigt som vänsterglasögonen hamnar på sniskan.
För även om graffitin på många sätt är en smal subkultur, med en konservativ syn på det egna formspråket och en ständig intern diskussion om vad som är äkta graffiti eller inte - så går det knappast att dra alla graffitimålare över en och samma kam.
En målare har bekostat sprayfärgsinköpen med kokosbollsförsäljning, för en annan är det taggandet och målandet och traschandet ett desperat ungdomsundergångsvrål på vägen in i tung kriminalitet. Några hör hemma på Konstfack andra kommer direkt från kåken.
För en gångs skull får Sad, Arsle, Kaos, Unik, Karma, Xeno och de andra graffitimålarna här själva berätta om nattliga flykter från poliser och väktare. Om sin syn på graffitin som konst eller personlig lustupplevelse. Som uppror eller fritidssysselsättning. Om behovet av respekt från dom andra målarna och respektlösheten inför det övriga samhällets kritik.
Och ”Medan Svensson åt Plankstek” utvecklas till ett lysande journalistiskt reportage som faktiskt ger en ny syn på graffiti.
Inte på så sätt att man börjar sympatisera med graffitimålarnas skadegörelsekonst. Utan för att det här är en bok som ger en ny syn på själva staden. Plötsligt skiner dom färgfläckade betongplättarna i gångtunnlar och tunnelsystem med en anorlunda lyster. Det okända språk som spritpennan och spraybruken talat har nu blivit något mer förståeligt.
Eric Schüldt
