Kulturkrönikan 1 maj

Det här framgår av etnologen Jan Garnerts bok om telefonins kulturrevolution, med titeln Hallå. Garnert väljer i själva verket att spegla telefonins genombrott via Strindbergs liv och verk, eftersom de båda sammanföll på ett intressant sätt.

Vi har snabbt glömt hur radikalt annorlunda våra mänskliga relationer sköttes före telefonins tid. Hur telefoni, järnväg och massmedia helt enkelt formade den moderna svensken, ett formande som sen skulle fullföljas med 1920-talets radio och 50-talets television.

I 1870-talets Sverige var personliga möten förutsättningen för mänskliga samtal. Människor rörde sig i offentligheten för att kunna kommunicera, gjorde visiter, höll öppet hus, förmedlade bud och så kallade biljetter.

I viss mån var mänskliga möten en klassfråga: att ofta vara på resande fot för att träffa släkt och vänner förblev länge ett privilegium för överskikten och Garnert exemplifierar med en lantarbetare på 1890-talet som inte haft möjlighet att besöka sina föräldrar på två år trots att de bodde mindre än en mil bort.

Strindbergs roman Röda rummet råkade utkomma samma år som det första allmänna telenätet öppnades i Stockholm - 1879. Ännu måste dock romanens journalist Arvid Falk röra sig till fots i huvudstan, mellan de vattenhål och träffpunkter där nyheter fanns att hämta. Här fanns informationskällorna innan telefonin blev vardagsvara, inte minst för stadens murvlar.

Röda rummets berömda inledningspanorama över Stockholm, skulle först en tid senare förvandlas: kläs med ”modernitetens ståltrådsgardiner”. Över hustaken ut mot malmarna löpte telefontrådarna från Gamla stans telestation, trådar som stöddes av järnstativ på hustaken.

Så blir Röda rummet, finner Garnert, också en litterär spegel av ett Sverige årtiondet före den moderna tillvarons genombrott, med sånt som elektrifiering och telefoni.

Strindberg själv skulle bli kluven till telefonen. ”Den gör det svårt att få fram vad jag har att säga”, skrev han på 1890-talet, då ännu bara drygt tusentalet hushåll i huvudstan hade telefon. Ändå internationellt en hög siffra. Stockholm är ett telefoneldorado, tyckte en Berlintidning 1898.

Den telefonreserverade Strindberg började dock uppvakta Harriet Bosse med att i brev be henne bekräfta möten per telefon - ”Östermalm 29 46”.

I Strindbergsverk som Påsk, Ett Drömspel, Ensam och Oväder har telefonen brutit in i tillvaron. I Drömspelet förekommer ett tvetydigt Telefontorn: ett slags Babels torn som man ännu inte vet ska förena eller splittra mänskosläktet.

”Det sjunger i telefontrådarna när människor förtalar varandra” heter det i Strindbergsdramat Påsk. I novellen Ensam har berättaren sökt avskildheten ”Det ytliga umgänget kan man numera stöka undan per telefon”, får vi veta. Strindberg ska finna att ”telefonin ökar hastigheten och inför otåligheten”.

I senare brev från bostaden i Blå tornet skriver han ”Telefon begagnar jag icke” - vilket betydde att han använde den bara för utgående samtal. Allt för att behålla den sociala kontrollen. Så gör också huvudpersonen i dramat Oväder från 1907. Samtidigt minskar Strindbergs faktiska telefonerande hans brevkorrespondens -och därmed vår kunskap om detaljer i hans liv.

Sociala nätverk skapades och upprätthölls på andra vägar före teletekniken.

Människors möten och avsked hade annan karaktär. I mobiltelefonins tid - vart tog de stora avskeden vägen? frågar sig etnologen Garnert. Och minns foton av snyftande människor med näsdukar vid hamnar och järnvägsstationer. Avskedens dramer försvann med den mobila teletekniken.

Idag har vi istället fått mobiltelekakofonin på gott och ont i hela det offentliga rummet. Nyligen fann i Svenska Dagbladet författaren Carl-Henning Wijkmark, nyanländ till Arlandas bagagehall, att denna kakofoni ingenstans är som i Sverige:

”Jag tyckte mig avlyssna ett slags uppsluppet kollektivt tidelag med elektroniken”, formulerar sig Wijkmark. Och påminner om författarkollegan Strindbergs teleskepsis hundra år tidigare.

Johannes Ekman
johannes.ekman@sr.se