Lyckat möte på Nationalmusuem
På Nationalmusuem i Stockholm arbetar man med att ”sätta samlingarna i fokus” som det heter. Därför har man bjudit in konstnären Jan Håfström till ett samarbete och Håfström har tagit fasta på sitt nära förhållande till 1700-talsmålaren Carl Gustav Pilo och till hans berömda monumentalmålning ”Gustav III:s kröning”. Mats Arvidsson kommenterar:
Ibland kan det vara litet konstigt när man kommer in på ett klassiskt museum och det pågår något sådant här projekt med ”samlingarna i fokus” eller ”dialog med samlingarna” eller något i den stilen. Plötsligt hänger där en massa samtida konst bland de bruna oljetavlorna, och när dialogen uteblir, eller blir allt för kryptisk, vilket inte sällan händer, så står man bara där och försöker räkna ut hur det skulle kunna tänkas varit tänkt.
Fast ibland kan det bli en riktig dialog, och ett riktigt lyft för båda parter. Så blir det just nu på Nationalmuseum när Jan Håfström för ett allvarligt samtal med gamle Carl Gustav Pilo och hans stora ofullbordade målning Gustav IIIs kröning. Där på en vägg hänger den väldiga paradmålningen, med sitt ljusdunkel och sina skugglika, ännu inte färdigmålade figurer och sitt flackande ljus in under Storkyrkans oöverskådliga valv.
Och bredvid den hänger Jan Håfström upp ”den övre stationen”, efter Joseph Conrads Mörkrets hjärta, en nästan monokromt grå målning, också den fylld med flackande ljus och dunkla undflyende rum, också den på något vis en bild som förebådar katastrof. På andra sidan Pilo har Håfström hängt ett antal mindre verk, egna och andras, som på ett mer allmänt sätt associerar till kunglighet och kungamord och tystnaden efter döden.
Men det är i mötet mellan de grå skuggorna i den stora målningen och de bruna i Pilos ofullbordade som det sjunger. Där finns något väsentligt att lära sig, om måleri, och om tradition och om mörker och tid och frånvaro, två magnifika målningar som plötsligt har funnit en värdig samtalspartner, tvärs över de tvåhundra åren.
Och jag är lika glad över att Jan Håfström äntligen blev färdig med sin bild, som han har målat på i många år, som över att Pilo aldrig blev färdig med sin, som över att bli påmind om att konsthistorien är en levande organism, inte bara en massa rester på museiväggarna.
Mats Arvidsson
