Ridley Scotts nya film - Kingdom of heaven
Den brittiske filmregissören Ridley Scott har vi det här laget några klassiker på sin meritlista - filmer som ”Alien”, ”Blade Runner” och ”Thema och Louise”. Med ”Gladiator” som kom år 2000 satte Scott en ny standard i ”svärd-och sandal-genren” och efter att andra tagit hand om ”Troja” och Alexander den store, så ger sig Scott nu in leken igen med ett nytt bullrande historiskt drama. ”Kingdom of heaven” utspelar sig på 1100-talet, då korsriddare och muslimer kämpar om herraväldet över Jerusalem. Måns Hirschfeldt har sett ”Kingdom of heaven”.
Oavsett vad man tycker om matiné eller filmvåld eller om Ridley Scott så är nog rätt många ense om att den inledande bataljen i Scotts Gladiator tillhör den moderna filmhistorien. Så för säkerhets skull tar Kingdom of Heaven sin början i samma frostnupna europeiska tallskog. Korsfararen Godfrey ska ta med sin son Balian till Jerusalem men ingen rök utan eld och ingen skog utan skurkar. Klonk, frust, splatt och arrgh - det är kanske inte Gladiatorgrandiost men det duger och vi anar att det vankas mer för vid resans mål väntar sultanen Saladins 200 000 saracener. Och för att komma till Jerusalem går man bara dit folk pratar italienska och sen fortsätter man tills dom pratar nåt annat, som man säger i filmen. Så efter faderns död, ett skeppbrott och en ökenvandring så står Orlando Bloom som Balian vid det himmelska kungarikets portar. Där stundar stordåd och där väntar Jeremy Irons som marsalken Tibieras. Irons som med sin oändligt vackra röst verkligen kan ta marsalksrepliker i munnen. Det är matiné som sagt, och inte mig emot. Höga murar, och smattrande flaggor och fala drottningar.
Och så fega präster och outgrundliga, ädla orientaler. Ridley Scott är väl medveten om det vanskliga i det här med kristna och muslimer och tar varje chans att predika fredlig samexistens och allas lika goda kålsuperi. Moral är dock inte matinéns bäste vän - för vad ska det handla om när allt är så millimeterrättvist det bara kan bli? Romantik kanske? Med Orlando Bloom kanske inte? Äventyr? Nä, man har inte tid med utvikningar på två timmar och tjufem minuter. Våld? Jo, och det var vi väl överens om att han kan skildra Ridley Scott och det finns ett par kavallerichocker här som får hela duken att riktigt dundra. Och så några fler i brist på nåt annat. Och till sist bara ett oändligt bombardemang vars enda förtjänst är att det överröstar pip-Orlando. Vi förstår Jeremy Irons när han säger att han tröttnat på det hela och drar till Cypern i stället och det är som om han tar med sig det lilla film som finns här. Jag hade hellre följt honom än utstått så mycket väsen för ingenting.
Måns Hirschfeldt
