Kalle och tankefabriken

Hatwig - mannen som skrev 1 600 sidor om sitt liv

6:02 min

Jag har kanske antytt det tidigare, men jag har en viss svaghet för excentriker. För original. För människor på kanten. Jag kan sitta i timmar och fascineras över människor som tänker utanför lådan och lever utanför lådan och kanske inte ens erkänner lådans existens.

Jag brukar ofta lyfta fram Ricky Bruch, diskuskastaren med mera från Malmö, en av Sveriges idrottares, en av Sveriges, faktiskt en av världens största personligheter. Det var en man som aldrig upphörde att överraska, säkert också sig själv. Han var säkert jobbig för många, inte minst för sig själv tror jag, men för mig som ser det lite på håll så överskuggar ju hans sant originella tänkande och handlade och leverne allting annat.

Ricky Bruch skrev sina memoarer: ”Gladiatorns kamp – Dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend”. Den är på drygt 600 sidor. Det är inte helt självklart hur många sidor den är på, för sidnumreringen upphör plötsligt nånstans på 450.

Man kan ta ett slumpvis utvalt uppslag i Ricky Bruchs memoarer ”Gladiatorns kamp – Dramat om sanningen bakom rubrikerna om en ännu levande legend”. På två sidor hinner Bruch redogöra för hur han tack vare ”ceralstimulansia” höll sej vaken i 76 timmar, hur han nästan vann inomhus-EM i ”SOFIA” (Bruch skriver, ibland stadsnamn med versaler), hur han kom in på Svensktoppen och om sin dotters födelse. Dessutom får han plats med ett foto samt en dikt. Betänk då att karln har material för 598 sidor till.

Länge trodde jag att Ricky Bruchs memoarer skulle vara det mest monumentala jag skulle få läsa i memoarväg men nu har han fått konkurrens. Med posten förra veckan fick jag en memoarbok på 800 sidor och sekunderna senare damp det sen ner en memoarbok till på 800 sidor. Av samme gubbe.

Vem är då denne gubbe som alltså har skrivit 1600 sidor om sitt liv? Jo, Hans Hatwig.

En man med många talanger

Hans Hatwig grundade en gång tidningen Okej, idoltidningen med många bilder på hur olika hårdrockare åt rått kött. Sen grundade han tidningen En ding ding värld, tidningen med rubriker som ”Mannen med hundhuvudet”, ”Världens första nudistbegravning”, ”VM i fotsvett” och ”Krokodilmannen finns”. Där tycker man att Hans Hatwig kunde ha varit nöjd med sitt livsverk, men sen grundade han också bildskvallertidningen Veckans Nu! Tidningen med rubriker som ”Kim Kardashians porrchock”, ”Stjärnornas bästa & värsta strandkroppar” och ”Vikthatet mot stjärnorna”.

Dessutom har han regisserat skräckfilmen ”Blödaren” med Danne Stråhed i en bärande roll, samt science fiction-filmen ”Gröna gubbar från Y.R.” – helt inspelad på Skara sommarland, grundat och dåförtiden ägt av Bert Karlsson. Och Hans Hatwig kan kanske sägas vara tidningsmakeriets svar på Bert Karlsson – lika ointresserad av att få kultursidornas gunst så länge han kan få folkets pengar.

Men även om Hans Hatwig nu onekligen har gjort en del spännande i sitt liv, hans första stora steg mot tidningsmakeriets berömmelse var när han lottade ut Joan Jetts trosor, så tänker man ändå: 1600 sidor? Barack Obamas memoarer är på 568 sidor, över tusen sidor mindre än Hans Hatwigs!

Skriver om polarna också

Då ska man veta att det mesta av Hans Hatwigs memoarer verkar handla om en annan man, en gammal mångmiljonär som Hatwig lär känna när han är ung. Han heter John-Henry Sager, är släkt med Hermann Göring, håller en tvättbjörn som husdjur och blir kompis med Hatwig fast att det skiljer fyrtio år mellan dem.

Så då förstår man lite varför Hatwig behöver så många sidor: han ska inte bara berätta om sitt eget vindlande liv, han ska också berätta om sin gamle kompis liv. Och jag ska säga så här: jag har läst drygt hundra sidor och jag försöker hela tiden skumma men på varje uppslag så hittar jag nåt som jag bara vill läsa. Jag kommer aldrig att bli färdig med detta. Det är så många konstigheter på varje sida, på varje mening, att jag inte kan släppa det.

De blir kompisar när Hans Hatwig jobbar som redigerare på ett porrförlag. Den gamle John-Henry Sager är en av porrförlagets bästa kunder och Hatwig blir Sager personlige leverantör av pornografi. Han kommer hem och lämnar lite porr hos Sager, blir bjuden på kaffe och sen sitter de och pratar och leker med Sagers tvättbjörn.

Allt är så konstigt! Allt är så udda! Allt är så märkligt! Och allt är så bedårande fascinerande att jag inte kan låta bli att ryckas med trots att jag vet att de här gubbarna inte alltid är guds bästa barn.

Jag kan naturligtvis inte rekommendera de här böckerna till någon, för då kommer ni också att förslösa ert liv på bisarra gubbar, och det kan man naturligtvis inte göra. Det vore ju direkt vansinne.

 En sak kan vi alla vara säkra på, jag kommer att återkomma till de här båda böckerna. Jag har trots allt 1500 sidor kvar.