Nina Björk om Melodifestivalen som samtida ideologi

4:47 min

Krönika av Nina Björk.

Jag heter Nina Björk. Jag tänker på hur det var att titta på den svenska melodifestivalen förr och hur det är att titta på den svenska melodifestivalen nu. Har ni lagt märke till att man inte längre kan ironisera över melodifestivalen? Har ni lagt märke till att man inte heller kan ta melodifestivalen seriöst?

Förr fanns det människor som tog den här tävlingen på allvar. Som tyckte att den var viktig och på riktigt. Förr fanns det också människor som tyckte att den var felaktig och upprörande. De människorna skrev till och med sånger som hette sånt som ”Doing the omoralisk schlagerfestival”. På den tiden tog man därför en risk när man tittade på melodifestivalen; någon kunde ju tro att man brydde sig. Och därför satt vissa av oss i tv-sofforna och markerade avstånd. Ironiserade, hånade, skrattade åt det löjliga i att tävla i dålig musik och åt fula kläder.

Nu förhåller sig saken annorlunda. Nu tror inte ens de som gör melodifestivalen på den. Programledarna skojar och driver med hela konceptet. Reportern som ska intervjua artisterna låtsats inte ens vara intresserad av vad de skulle kunna ha att säga, utan svarar själv på de frågor hon ställer. Alla signalerar: det här är bara på låtsats; ingen här är så dum att vi tror på det vi gör. Ingen här är så dum att någonting är på allvar.

Spelar det någon roll att avståndstagandet från föreställningen är inbyggd i själva föreställningen? Nej – inte för vårt faktiska beteende i alla fall. Vi beter oss likadant som förut, oavsett om vi en gång trodde eller om vi aldrig har trott: vi tittar. Tron är borta, men beteendet kvarstår.

Detta sammantaget gör att jag skulle vilja kalla Melodifestivalen, med ett uttryck från kulturteoretikern Slavoj Zizek, för ”ideology at its purest”, ren samtida ideologi.

Nämnde Zizek har i nåt av sina föredrag ett resonemang om hur hyckleriet har förändrats historiskt. Förr sa man utåt att man trodde på det överheten ville att man skulle tro på, Kungen, Gud, Fosterlandet eller vad det nu var som var aktuellt. Sen gjorde man i hemlighet lite som man ville, hädade mot sin uttryckta tro. Man ägnade sig åt läpparnas bekännelse och hädandets praktik.

Nu säger vi inte längre att vi tror på någonting; vi är upplysta och ser igenom maktens dimridåer. ”Reklam? Tror de verkligen att vi går på den skiten?” ”Politik? Äh, vad fan – det blir samma resultat vem som än vinner valen”. Vi är smarta och ser igenom alla ideologier, alla utsagor. Bara fanatiker och fundamentalister tror på någonting fullt och helt.

Men samtidigt med denna läpparnas icke-bekännelse pågår trons beteenden likadant som tidigare. Vi konsumerar – helt efter reklamens krav. Vi röstar och accepterar den demokrati som går ut på att vi vart fjärde år får rösta på några partier som nästan alla vill samma sak – helt efter politikernas vilja. Vi ägnar oss åt läpparnas trolöshet och praktikens tro.

I det läget blir de tidigare radikala försöken till ideologikritik meningslösa. Ideologin är redan genomskådad. Och det spelar ingen som helst roll – de beteenden som ideologin ville skapa ser ändå likadana ut. Så: nu är tid att börja agera annorlunda. Stäng av tv:n, sluta köp, lev och kräv demokratin i vardagen istället för vart fjärde år.