DEBATT/REPLIK

Charlotte Wiberg svarar Kent Wisti: ”Väsktanten” är en älskad figur

7:10 min

Vissa bilder sprider sig och kommer att stå för någonting större än det ursprungliga sammanhang de är tagna i. De blir ikoniska, de blir del av vårt kulturella allmängods.
  Det menar frilansskribenten och filmvetaren Charlotte Wiberg. Hon tycker att Kent Wisti trampar snett när han jämför mediebilden av "väsktanten" med Shoe i filmen Wag the dog och undrar om inte Danuta Danielssons ångest och lidande lika gärna skulle kunna användas till att göra henne till en kämpe.

Vissa bilder sprider sig och kommer att stå för någonting större än det ursprungliga sammanhang de är tagna i. De blir ikoniska, de blir del av vårt kulturella allmängods. Detta är vad som skett i fallet med fotot på Danuta Danielsson, där hon dänger sin handväska mot nacken på en nynazistisk demonstrant i Växjö. Bilden har fått en vidare mening: den har helt enkelt kommit att symbolisera motstånd mot och civilkurage inför högerextremism.

”Väsktanten”, som Danuta blivit, är en av många älskad figur. Hon kommer kanske att bli staty. Hon har en egen fan-sida på Facebook, där jämförs hon med Muminmamman – den goda, feminina omhändertagandeprincipen, det goda, rättmätiga våldet.
   Växjös kulturpolitiker, som sade nej till statyn då den kan anses uppmuntra våld, demonstrerar en blodfattig syn på hur offentlig konst ska kunna gestaltas, men visar på sitt sätt respekt för vad en tant kan åstadkomma.

När prästen Kent Wisti går in i debatten för att ge en bild av den historiska personen Danuta Danielsson skulle det kunna resultera i en ytterligare värdefull problematisering av vad vi föreställer oss under begreppet ”tant”. I stället ger Wisti en negativ bild till ”Den tuffa krutgumman”, en av honom själv hopfantiserad medieschablon. Sådan var inte Danuta, säger Wisti. För Danuta led ju av psykiska besvär. Hon hade ångest. Hon var flera gånger inlagd i psykiatrin. Hon begick självmord två år efter det att bilden togs.

Wisti trampar snett redan från början, då han jämför Väsktanten med en iscensatt propagandabild i en fiktionsfilm (Wag the Dog). För fotot det handlar om togs ju inte i en studio eller under en filminspelning; det föreställer varken modeller eller skådespelare. Det är Danuta Danielsson vi ser. Ja, hon svingar sin handväska mot den unge nynazistens nacke, och jo, vi kan nog med stor säkerhet säga att hon är arg. Hon utför alltså obestridligen den handling hon hyllas för.

När jag googlar på Väsktanten ser jag henne helt enkelt kopplas ihop med civilkurage och antifascism. Ja, skulle inte en person med ångest och kontakter inom psykiatrin också kunna vara en ikon för mod och antifascism?
   Läs det här stycket i Wistis text och se det falska motsatsförhållande som byggs upp i den:

”Danuta var ingen krutgumma. Danuta har under lång tid levt med svår ångest och stått under psykiatrisk vård. Flera gånger har hon legat inne på psykiatrisk klinik.”

Nå, vi lever i en kultur där defaultläget för den person vi antas vilja vara är ”stark”. Vi ska vara autonoma och helst inte behöva samhällets stöd, och om vi drabbas av en allvarlig sjukdom heter det att vi ”kämpar mot” den. På så sätt skulle Danuta Danielssons ångest och lidande lika gärna kunna användas till att göra henne till en kämpe, en riktig krutgumma kanske till och med.

Men varför fortsätta upprätthålla det tvivelaktiga styrkedyrkande människoidealet. I realiteten är vi inte ”starka”  respektive ”svaga” utan många schatteringar av både det ena och det andra. Vi är olika människor i olika situationer, vi agerar på olika sätt vid olika tidpunkter och vår syn på oss själva är också föränderlig.

Jag vet hur det är att vara deprimerad, att skämmas för sig själv och vilja dölja sig för världen. Även jag har haft återkommande perioder av panikångestanfall, och även jag har varit inlagd med tung depression ett par gånger. Jag hoppas att ingen på grund av detta reducerar mig till bara ett föremål för medlidande, och utgår från att jag aldrig kunnat göra något som andra människor skulle kunna beundra. Wisti betonar flera gånger att Danuta missade i slaget efter nazisten, som för att understryka vilken stackare hon var, och vilken olämplig hjältinna.

Men det centrala är ju själva handlingen. I det ögonblick hon lyfte väskan för att måtta ett slag blev hon en ikon för civilkurage – oavsett hur hennes liv i övrigt såg ut, oavsett vad hon gjort tidigare den dagen och hur den slutade.
   Vad som möjligen är värt att ta i beaktande i Wistis text är uppgiften om att Danuta ogillade den uppmärksamhet hon fått. Kanske hade hon bara tyckt att det vore hemskt att bli staty. Men, ganska lång tid har förflutit och vi vet inte hur Danuta ställt sig till händelsen i dag, om hon överlevt sin depression.

Framför allt vet vi inte om hon hade gett Kent Wisti mandat att prata för henne – och om hon hade gillat det sätt som hon beskrivs på i hans text. 

Charlotte Wiberg
filmvetare och frilansskribent
twitter.com/CharBerg1


Här svarar Kent Wisti Charlotte Wiberg: Danutas berättelse snarare argument för en staty