"Tjock-Steffe" av Martin Lindberg på Uppsala stadsteater

2:38 min

Under senare år har Uppsala stadsteater dramatiserat en rad aktuella, autentiska livsöden; polisen Göran Lindberg, finansmannen Jan Stenbeck och i vår kommer en pjäs om politikern Håkan Juholt. Nu i helgen hade ”Tjock-Steffe” premiär och den handlar om Uppsalabon Stefan Eriksson, entreprenör med tät kontakt med rättsväsendet. Det är Martin Lindberg som skrivit pjäsen som han själv regisserar och Maria Edström såg genrepet.

Egentligen ogillar jag rätt ordentligt det här med att låta aktuella personer bli till rollgestalter på våra scener. Skildras de välvilligt blir det ändå konstigt och är skildringen mer ifrågasättande kan det bli rent oetiskt. Men främst ogillar jag det för att det är ett slags teaterns slapphet att vilja rida på en befintlig, oftast medial, uppmärksamhet och inte orka bemöda sig om att skriva en egen riktig pjäs om vad det nu vara månde. Att teatern skulle fördjupa och komplicera mediabilden är oftast bara nys – en uppsättning om Richard III kan säja mer om ”vår tid” än hur många ”dokumentära” pjäser som helst. Och att Mathias Ohlson, skådespelare som medverkar här, samtidigt är en rollfigur på moment

Hur har då Martin Lindberg gått tillväga? Jo han har, måste jag tillstå, gjort det enda rätta om man nu prompt ska göra det. Den två kvinnor och tre män starka ensemblen, i snygga gångkläder med armbandsklockor stora som tonfiskburkar och med ett sätt att föra sig som är på pricken, spelar alla fem ”Tjock-Steffe”- Stefan Eriksson plus alla andra som kommer i hans väg. Det här stiliserade draget förstärks av arenascenen som skapar en tydlighet, ritualisering och symbolisering – det handlar liksom om alla dessa entreprenörer och halvgangstrar som på olika nivåer befolkar samhällskroppen.

Sen är ensemblen så jäkla bra; Åsa Forsblad Morisse som speedad bankkille i London, Peshang Rad som Stefans mamma med sin maktlösa smärta, Mathias Olsson som den där kompisen som liksom är för töntigt för att få vara med de tuffa killarna, Ulrika Ellemark som CNN-reporter när Eriksson kraschat med sin Ferrari i Malibu och Tobias Hjelm som hotfull indrivare. Det hela är också mycket snyggt koreograferat, som en dans över den smala spången mellan kreativitet och kriminalitet. Och så förnekelsen att något fel överhuvudtaget begåtts och där pekar ”Tjock-Steffe” mot en större berättelse om de riktigt stora hajarna.

Men ändå – man hade kunnat skriva en pjäs om allt detta utan att Stefan Eriksson själv hade behövt vara med.