"From Darkness" av och med Avishai Cohen

3:07 min

Jazzvärlden är inte så stor men där finns faktiskt två Avishai Cohen. Nu ska det handla om basisten och kompositören Avishai Cohen, en av de senaste årens mest uppmärksammade jazzmusiker som med sin trio tänjer gränserna. I dagarna kommer hans andra skiva, From Darkness.

From Darkness. Vilket mörker?

Det vet jag inte riktigt men jag tror det är smärtsamt. Helt säkert svårt att genomtränga. Pianisten upprepar slingor, kör fast i mönster. Trummisen snärtar till. Basisten spelar kontrapunktiska smärtpunkter.

Det går så långt det går. Sedan är det stopp. För att vara jazz är Avishai Cohens kompositioner nästan oanständigt korta. Jazzlåtar ska inte ta två minuter och 6 sekunder, de ska sträcka ut sig, först då blir det improvisationer.

Men Cohen skriver inte för att briljera. Det här är uppdämd energi, ansats utan förlösning. Det kunde lätt bli svåruthärdligt, både stämningsmässigt och stilmässigt. Men Avishai Cohen är en av få som kan skriva för en jazztrio som en enhet, inte som en diskussionsgrupp för solister. Hans eget instrument är basen som av tradition utgör säkerheten i en jazzgrupp. Utan en stadig basist fungerar inte en jazzorkester. Det är från basen utflykterna görs av solisterna.

Men inte här. För Avishai Cohen är allt rytm, pianisten Nital Hershkovitz spelar lika mycket rytminstrument som trumslagaren Daniel Dor. Men alltså inga långa utflykter. Cohen står konstmusiken nära. Ibland kan man höra aningen Chopin, ibland anas Steve Reich. Förvisso två kompositörer långt från andra. Och är det inte lite - jo faktiskt, det är Charlie Chaplins Smile från filmen Moderna Tider 1936. Den melodins tema är att allt kommer att bli bra. Det borde vara oförenligt med de andra melodierna men Avishai Cohen balanserar utan svårighet mellan känsloutlevelse, minimalism och innerlighet. Han kan skriva en underbar vaggvisa till sin dotter, följt av en minut och tio sekunder neuros.

From Darkness är vid första lyssningen inte lika förföriskt elegant som hans förra skiva. De korta styckena är små hårda flisor av koncentrerad musik som fastnar i hjärnbarken. Inte insmickrande, men extremt tydligt. Musik som inte lämnar lyssnaren i fred. Vilket också beror på ljudbilden, signerad Lars Nilsson, som är tät, tydlig och sensuell. Så vid närmare lyssning är Cohens mörker av det berikande slaget.