DEBATT

Kent Wisti: Danutas berättelse snarare argument för en staty

Reaktionerna har varit många och blandade på Kent Wistis artikel om människan bakom "väsktanten". Här svarar han på Charlotte Wibergs replik och förtydligar att hans inlägg ska ses som en kritik mot de medier som låser sig i schablonbilder, inte som något argument för eller emot en staty i Växjö, men menar att "Danutas berättelse är så angelägen att det snarare är ett argument för en staty."

På gångavstånd från Lunds centrum ligger begravningsplatsen för S:t Lars sjukhus, med den tidens ord – sinnessjukhus. Här ligger drygt tvåtusen patienter begravda. Långt hemifrån och behandlade primitivt och trevande i psykiatrin. På ett gräsfält bredvid en mölla finns ca 200 järnkors. De allra flesta utan namn, bara journalnummer och en markering på kön.

Anledningen till att de ligger här är att det inte fanns ekonomi att transportera kropparna hem och många gånger att skammen var för stor. Man ville inte kännas vid dem. Därav också de namnlösa järnkorsen. Begravningarna var enkla och anonyma. Enbart kusken som förde bårvagnen och hospitalspastorn var närvarande.
   Ute på begravningsplatsen är det tyst men i tystnaden finns ett annat flöde. Varje människa begravd här är en berättelse, en röst bland hundratals andra. En gång skall allas våra röster vara liknande dessa.

I en replik till mig har Charlotte Winberg läst min text som att jag vill förminska Danuta Danielsson och diskvalificera henne både som hjälte och människa. Jag läser min text med Winbergs ögon och ser att man visst kan göra en sådan läsning och tackar för att jag blev uppmärksammad på detta. Det är givetvis inte det jag vill uttrycka och lyckligtvis är det inte heller den läsningen de flesta gjort.
   Min debattartikel är mer än ett inlägg i statyfrågan en mediekritik där jag menar att media i stor utsträckning låser sig i schablonisering och att konsumenterna okritiskt följer med. I fråga om Danuta blir detta tydligt.

Min text har sedan den publicerades använts som argument mot statyn i lika stor omfattning som för statyn. För mig är det ett gott betyg.
   Frågan om statyns vara eller inte är större än så men vad mig anbelangar så är Danutas berättelse så angelägen att det snarare är ett argument för staty. Men återigen – det finns mer i statyfrågan.

För något år sedan blev en bild på en man med armarna i kors viral. Han står omgiven av hundratalet människor som alla reser högerhanden i en nazihälsning. Hans korslagda händer och självsäkra min bryter honom ur mängden. Han hette August Landmesser och även hans berättelse förstärker och fördjupar det civilkurage han visade. Precis som berättelsen om Danuta. Därför är mytologiseringen och ikoniseringen av henne snarare ett förminskande och ett tystande.

En del har kallat min artikel för ett karaktärsmord och förtal i och med att jag nämner hennes smärta och skörhet. Det är en människosyn jag inte känner igen och som får stå för dem själva.

En dag skall alla namnlösa resa sig ur sina gravar
och gå längs våra avenyer

De skall spänna sina namn som en stormduk

På trottoarerna skall alla bofasta stå och läsa
de namn som gömts undan

Från klinikerna, institutionerna och fyllcellernas puppor
springer siffrorna ut som bokstäver

Och så vackert orkestern spelar

Kent Wisti
Präst, bildkonstnär och satirtecknare
twitter.com/wistikent