Jag växte upp norr om Stockholm - men övertog en gotländsk identitet

6:51 min

 Som liten skulle författaren David Qviström få undervisning i gutamål, eftersom föräldrarna ville att barnen skulle bära med sig kulturen från ön, trots att de senare var uppvuxna på fastlandet.

 Hur bygger vi kulturella identiteter? För Qviström blev den gotländska kulturen en av flera byggstenar i en växande mosaik.

 "Jag är stockholmare också. Och sörmlänning. Dessutom pappa, journalist, cykelpendlare, byggnadsvårdare och amatörkock. Inför kvinnan jag älskar är jag framförallt man. Dessutom är jag svensk och europeisk medborgare, för så står det i mitt pass."

 En gång fick vi i klassen dela upp oss efter mörkast hårfärg, och då var det jag och en kille till som vann. Den andra killen hade märkvärdigt nog nästan helt svart hår. Det var för att han hade vallonblod, sa han. Då sa jag, som var näst mörkast, att jag nog också hade vallonblod, för det tyckte jag nämligen lät snyggt.

 Så vit var radhusåkern och förorten norr om Stockholm där jag växte upp på 1970-talet att jag skulle få hemspråksundervisning – i gutamål. Min familj kommer från Gotland, och min mor gick till rektorn med lapp i handen från en professor i Uppsala som intygat att gutamålet inte var en dialekt utan att betrakta som ett eget nordiskt språk.

 ”Men talar ni gutamål hemma?” frågade rektorn, för ett sådant villkor fanns för att få hemspråk.

 ”Jåo”, sa mamma.

 Därefter beviljade rektorn, som nog inte hade kunskap om skillnaden mellan gotländska och gutamål, mig alltså hemspråksundervisning. Mina föräldrars tanke var att vi barn skulle bära med oss vår kultur hemifrån ön, även om vi var födda och uppvuxna på fastlandet. Hemma övade vi visor på gutamål för att åtminstone nöjsamt lära oss diftonger och triftonger. Vi sjöng Soli gynnar hällä, eller Gamle Valu – sånger vi sjöng och fortfarande sjunger tillsammans på släkttillställningar där det för övrigt ofta serveras både lammstek och saffranspannkaka.

 Själv övertog jag en gotländsk identitet, trots att jag alltså växte upp norr om Stockholm, och trots att ni ju hör hur jag låter. Fast jag är stockholmare också. Och sörmlänning. Dessutom pappa, journalist, cykelpendlare, byggnadsvårdare och amatörkock. Inför kvinnan jag älskar är jag framförallt man. Dessutom är jag svensk och europeisk medborgare, för så står det i mitt pass. I dag bor jag på en annan radhusåker, fast i västra Stockholm. Och om det nu är relevant: där finns fler färger än vitt. Där skulle ingen lärare ens tänka tanken att be barnen ordna sig efter hur mörk hårfärg de har.

 Under några få decennier har Sverige förändrats genom invandringen. Och som en reaktion har ordet ”svenskhet” fått politisk signifikans. Det finns ingen exakt definition på vad svenskhet är, så avgränsningen lämnas åt en tänkt majoritet: den som andra betraktar som svensk. Så skapas en repressiv identitet som sluter sig mot förändringar och som skapar illusionen om svenskhet som något enhetligt och konstant. En på- eller av-identitet, en: antingen är du det, eller också är du det inte-identitet.

 Jag minns skolan i Tensta där nästan alla ungar hade invandrarbakgrund. Och vad de hade snappat upp var att svenskar, det var de minsann inte. I stället växte de upp som ett annorlunda i sitt hemland Sverige. Men rektorn som ville bygga samhörighet upptäckte att stockholmare fungerade som en inkluderande, positiv identitet för barnen. Alltså gjorde skolan strategi av identiteten stockholmare och hyrde bussar för att göra studiebesök runtom i staden för att gräva rötter och bygga hemhörighet.

 Min egen hemspråksundervisning i gutamål blev aldrig av – föga förvånande fanns ingen behörig hemspråkslärare i gutamål i Stockholms norra förorter – men anekdoten dök upp i minnet när jag skulle skriva om hur vi förvärvar kulturell identitet.

 När jag tog till mig släktens gotländska rötter som en del av min egen självförståelse var det ett val. Jag hade kunnat avfärda det som oviktigt eftersom vi ju bodde i Stockholm, men då rötterna var meningsbärande för mig infogade jag detta som en bit i den mosaik jag kallar min identitet. Annat i mosaiken är mer givet, som vad som står i mitt pass. Ytterligare annat är roller och egenskaper som jag förvärvar genom livet, som att jag exempelvis är pappa, eller att jag är en sådan som skriver. På så sätt är det vi kallar identitet något mångfacetterat och dessutom föränderligt över tid.

 Bitarna i mosaiken är heller ingen ekvation som måste gå jämnt ut, för så fungerar inte ett identitetsbygge. Identitet är inte en serie aningen-eller, gute eller stockholmare, svensk eller kurd, utan kan vara både-och. Identitet är ett föränderligt partitur för livet som vi själva, var och en av oss, ständigt bygger vidare på. Den är inte något så endimensionellt som en fotbollströja vi hejar på, utan en komplex uppsättning referenspunkter vars helhet gör att vi förstår oss själva i relation till vår omgivning.

 Det är därför vi bör vara vaksamma när politiska grupper anammar identitet för att bygga politik. Din identitet är i högsta grad integritetskänslig. När pockande händer vill placera färdigsnickrade identitetsbyggen över dina axlar är det en handling som berövar dig, eller någon annan grupp, makt. I en globaliserad värld växer våra mosaiker och du bör vårda ditt identitetsbygge med varsamhet. Samhället däremot ska inte byggas på identitet, utan på solidaritet, delat ansvar och lika rättigheter.