Indialänderna av Erik Andersson

3:00 min

Erik Andersson är översättarna som gett sig på heliga kor som Tolkiens Ringarnas herre och James Joyces Ulysses, men han är också en egensinnig romanförfattare som senast hyllades för boken Den larmande hopens dal. Nu har hans nya roman Indialänderna kommit ut och Jenny Aschenbrenner har läst den.

Åtta tjänstemän från avdelningen för kollektivtrafik i Borås, på studiebesök i Trabzon - jag måste söka på ortsnamnet, finns staden? Ja då, det är en hamnstad i östra Turkiet, belägen vid Svarta Havets kust, 240 000 invånare. Åtta kvinnor med dubbelnamn som Else-Brit och Maj-Lis invigs i det magiska zonsystem, styrt av satelliter, som allvarliga dignitärer från det ärevördiga Institutet för samfärdsmedel och framkomlighet arbetat fram.

Han jobbar sådär, Erik Andersson. Lägger det mytiska bredvid det faktiska. Sveper in sin berättelse i svårbegriplighetens skimmer och stagar upp den med torra praktikaliteter.

Gruppen från Borås är bara ett av de subjekt som i Indialänderna berättar om sina resor österut i den mytomspunne Ingvar Franssons fotspår. Fransson en sorts handelsresande i internationella förbindelser som tycks hämta sin oövervinnerliga förmåga att skapa förtroende vart han än färdas, vem han än möter, i någon hemlig dyrbar källa inom sig själv. Fransson är redan död när boken börjar, han går under i en avlägsen del av inre Mongoliet - Ejin Qi. Jo, den platsen finns den med. Och romanen rör sig längre och längre österut genom skilda berättares egna resor i samma riktning som den Fransson tog.

Erik Andersson leker med den orientalism som Fröding på sin tid helt ohämmat kunde ge uttryck för när han skrev raderna: "jag ville jag vore i Indialand" och som idag känns nattstånden men som västerlänningar fortfarande bär med sig. Måhända att, som romanens sista berättare skriver, "den sista tundran och den sista stäppen är mätt och registrerad", Österlandet skimrar fortfarande av såväl fara som av ett löfte om paradiset.

Andersson leker skickligt med oss, med människans sökande och längtan. Han skojar med det moderna affärslivets dumhet och med tjänstemannafyrkantigheten och vidrör samtidigt vid det sköra och sårbara i all denna mänskliga strävan.

Jag blir så omedelbart förtjust i Erik Andersson egensinnighet och hans ord, så precisa och i hans blick för det mänskliga. att det gör mig lite ledsen att jag märker mig gå vilse i hans irrfärder. Att infallen denna gång gillrar fällor för den verkliga originella sidan av hans författarskap - blir en smula sökta.

Men partierna, stunderna, som den med den kommittéknarkande akademikern som under sina resor österut blir vittne till hur Fransson slåss mot en exploderande toalett - en bajskatastrof på Petrapavlovsk Polytekniska - är ljuvliga. Lise-Los intresset för marginalkostnadsprissättningen i Trabzon. En kåserande arkeologs våndor. Sidospår att låta sig uppslukas av.