"Wild tales" bjuder på svärta, våld och humor

Oscarsnominerade "Wild tales" från Argentina vann ingen statyett men fick vår recensent att skratta högt.

"Wild tales" handlar om det mest underbara av allt: hämnd och revansch, att ge igen med råge för de oförrätter man upplevt, orsakade av illvilliga personer eller malande samhällsbyråkrati.

De vilda sagorna "Wild tales" är sex till antalet, och ibland kan episodfilmer som denna ge en uppradande känsla, men här hänger de  ihop som i en stegrande orgie utan sömmar.

Det börjar redan innan förtexterna i ett flygplan då det visar sig att två av passagerarna har en gemensam bekant, och detta får en snöbollseffekt som jag inte ska avslöja men som bidrar till en av filmhistoriens verkliga rivstarter. Efter den sitter du på helspänn i fåtöljen

Sedan rullar det på, hämndtemat, i en ödslig restaurang där regnet strilar över såväl f d maffiaboss som drabbad servitris, på en vacker väg i bergen då ett finger i luften från en bilist till en annan bäddar för en strid  som för tankarna till Steven Spielbergs nervkittlande drama Duellen från 1971 där en oskyldig bilist jagas av en hotfull lastbil. Det finns dock en skillnad: här är de båda bilisterna inte helt oskyldiga, men upptrappningen av konflikten är lika mardrömslik.

Det är våldsamt, svart och roligt. Det handlar om när alla våra civiliserade och välputsade ytor trillar av och reptilhjärnorna träder fram i stället, då det handlar om att slå tillbaka och den argentinske regissören Damián Szifrón sparar inte på krutet.

  I den avslutande delens makalösa överklassbröllop är intensiteten på topp redan från början med dånande musik, glittrande discokulor och dionysisk yra men sedan skruvas allting åt ytterligare några varv, då allt urartar, när svek upptäcks och hämnd ska utkrävas.  Och det är den väna bruden som står för den sataniska hämnden -  med en blodfläckad klänning till följd. 

Filmen är två timmar lång, när den var slut ville jag absolut ha en saga till.  Av "Wild tales" blir man djupt gripen av olika öden samtidigt som man skrattar åt sitt eget mörker. Sådan blir man av en ytterligt välgjord film.