Jag har alltid tyckt att det är fint med grått hår och rynkor – hos andra

12 min

 I hemlighet hoppades frilansjournalisten Gunilla Kracht att hon skulle förskonas från åldrandet. Men så inträffade det plötsligt. Det la sig över henne som ett osynligt spindelnät. Och tankarna om åldrandet känner hon igen hos Susan Sontag, som för 43 år sedan skrev en essä om åldrandets dubbelmoral. Och visst är det skillnad mellan att åldras som man - och som kvinna.

 "Uppfattningen om vad som är skönhet hos en kvinna bygger på gamla föreställningar, som är så djupt rotade att även kvinnor själva tycker att åldrande kvinnor är fulare än åldrande män, skriver hon. Det beror på att de som har makten också har makten över vad som är vackert. Smaken styrs av maktstrukturer och därför är avståndstagandet från åldrande kvinnor den yttersta konsekvensen av de strukturer som håller dem på plats, menar Susan Sontag."

 ”Mellan 55 och 60 klingar det underligt djupt inom en när man hör koltrasten men som om det handlade om en hågkomst.”

 Så skriver Tomas Lappalainen i sin lite vemodiga bok Mellan 55 och 60, om den livsfas, som enligt fliktexten utgör något av en vit fläck på kartan i den svenska kulturen. Den djupa klangen får honom att koppla till starka upplevelser av koltrastsång i ungdomen. Men som ung var han så upptagen av annat, att koltrasten saknade djupare betydelse för honom. Med en slags fingertoppskänsla för livets flyktighet, konstaterar Tomas Lappalainen att han är lika lite mindful i sitt koltrastssångslyssnande nu som han var då. Och han avslutar med en fråga som bränner sig fast i mig. ”Var fanns livet egentligen?”

 Det är preteritumböjningen som gör det. En liksom glidande känsla av att livet inte längre är i presens när dagarna som ligger framför en, är färre de som finns bakom. Jag vet inte varför jag drabbas så av det. Jag är ju bara 53 och ett halvt och har faktiskt ett och ett halvt år kvar tills jag är mellan 55 och 60 och går in i den där vita fläcken. Men när det sker blir det ändå inte riktigt på samma villkor som för Tomas Lappalainen, av ett enkelt skäl - att han är man och jag är kvinna. För, som den amerikanska författaren Susan Sontag skriver i sin essä ”The double standard of aging” (”Den dubbla måttstocken för åldrandet”), är det mycket mindre plågsamt för en man än för en kvinna att bli äldre, även om alla människor lider av att åldras i vår kultur, där ungdom är den mest populära metaforen för lycka.

 Så, om åldern var en viktig markör när jag var barn, så viktig att den alltid redovisades på halvåret, är den det också nu, fast tvärtom, så att säga. Då var den ett tecken på hur nära jag var att bli stor och klok. Varje födelsedagstårta med ett ljus mera, tog mig lite närmare den hett efterlängtade vuxenheten. Då jag själv skulle få bestämma allting. Trodde jag ju, när jag var liten. För, det var långt innan jag upptäckt de normer och strukturer som reglerar mycket mer än vad många av oss vill ta in. Det var långt innan jag läst Susan Sontags essä, ja till och med lite innan den publicerats, i New York - tidningen The Saturday Review of the Society 1972. Då var jag 11 och Susan själv 39.

 43 år senare, får hon mig att inse att det är en feministisk handling att vara tydlig med åldern som kvinna över 50. Hon beskriver den dubbelmoral kring åldrandet som tillåter män att åldras mycket mera ostraffat än kvinnor. Kvinnor har högre krav på sig att vara attraktiva för att bli accepterade i samhället och de anses som attraktivast när de är väldigt unga, vilket innebär att de ofta upplever sig som gamla så fort de inte är väldigt unga längre. Män uppfattas däremot som mer tilldragande med tiden, allteftersom de får mer erfarenhet, pengar och makt. Män tycks vara på toppen vid 45 medan kvinnor redan börjar blir gamla då, enligt Susan Sontag. Visserligen 1972 men på något obehagligt sätt känns det som att tiden stått stilla på den här punkten.

 Hon konstaterar att en kvinnokropp ska vara hårlös, rynkfri, mjuk och slät, något som faktiskt bara är fysiskt naturligt under några år då vi är unga vuxna. Efter det, fortsätter Susan Sontag, blir många kvinnors liv en kamp emot väderkvarnar i form av rynkor, generande hårväxt, celluliter, valkar och gråa hår. Män får se äldre ut och de bedöms mycket mer utifrån vad de är och gör. Självklart bryr de sig också om sina utseenden men eftersom de inte blir lika strängt granskade, kan de ha en mera avslappnad attityd. Att se bra ut för en man är snarare en bonus och inte ett psykologiskt måste för att upprätthålla ett normalt självförtroende, skriver hon och jag drar efter andan medan jag läser denna 43 år gamla text. Plötsligt får jag en förklaring till varför jag ofta stirrar på rynkorna i min spegelbild och liksom försöker bränna bort dem med blicken och varför jag brukar dra i de vita hårstråna som sticker upp bland de mörka på mitt huvud och känna en slags tillfredställelse varje gång det svider till i min hårbotten och jag håller det silvriga strået i min hand. Fast jag egentligen alltid har tyckt att det är fint med grått hår och rynkor - hos andra människor.

 Tomas Lappalainen har också lagt märke till denna dubbla måttstock för åldrandet, även om han inte använder just den termen. Han beskriver hur han med swing i själen kan gå in på ett sushiställe en dag när solen skiner och uppleva sig likadan som de andra i lokalen, tills han på vägen ut skymtar sig själv i en spegel och inser att de andra är mycket yngre. Han skriver att han efter samtal med kvinnor har förstått att den erfarenheten är ännu hårdare inpräntad hos dem. Och han berättar om en vän som han uppfattar som mycket vacker, som är tacksam över att hennes avtagande synskärpa är perfekt synkad med ansiktets åldrande. Hur hon upplever att inte bara hon, utan också alla andra bevarar sin skönhet så länge hon inte sätter på sig glasögon. Det är en frestande tanke men jag tvingar mig att behålla glasögonen på och fortsätta läsa Susan Sontags essä.

 Uppfattningen om vad som är skönhet hos en kvinna bygger på gamla föreställningar, som är så djupt rotade att även kvinnor själva tycker att åldrande kvinnor är fulare än åldrande män, skriver hon. Det beror på att de som har makten också har makten över vad som är vackert. Smaken styrs av maktstrukturer och därför är avståndstagandet från åldrande kvinnor den yttersta konsekvensen av de strukturer som håller dem på plats, menar Susan Sontag och ser det som en sorts moralisk neo-kolonialism. Enligt henne finns det inget tydligare tecken på kvinnors utsatthet än den smärta och misstro de känner inför att åldras. Men detta ojämlika system skulle inte fungera om de inte också samtyckte till det, genom att till exempel ljuga om sin ålder, skriver hon.

 Nu vet jag inte om det är lika vanligt att vi kvinnor inte vill berätta hur gamla vi är i vår tid som det var på Susans. Men det är hennes förklaring till att kvinnors små vita lögner om åldern accepteras och ses på med milt överseende som klickar till i mig, nämligen att de inte förväntas vara vuxna fullt ut och följaktligen inte kan ta ansvar fullt ut heller och därför inte kan ha viktiga poster i samhället,. Och inte för att jag tror att jag ljugit om min ålder sedan jag var 17 och ville komma in på diskon med 18-års gräns. Men det känns plötsligt som något mycket viktigt att verkligen stå för mina 53 och ett halvt år, att vara stolt och vuxen och ansvarsfull. Som Susan Sontag slog fast för 43 år sedan, kvinnor kan välja att vara sanningsenliga,, välja att låta sig åldras naturligt, utan att skämmas och faktiskt protestera mot dubbelmoralen kring åldrandet. De borde tillåta sina ansikten att visa de liv de har levt, skriver hon.

 En vän som är ett år äldre än jag, frågade mig, när hon var femtioett, om jag märkt av att jag blivit annorlunda behandlad på grund av min ålder. ”Nej”, svarade jag ”inte än i alla fall.” Och i hemlighet hoppades jag att jag skulle förskonas. Ett år senare, hade det lagt sig över mig som ett osynligt spindelnät, det där åldrandet som konstruerats åt mig och som jag känner igen när jag läser Susan Sontags analys, även om det gått mer än fyra decennier sedan hon gjorde den. Det är subtilt, liksom undanglidande, på det sätt som Tomas Lappalainen lyckas gestalta med sin preteritumböjning.

 ”Var fanns livet egentligen?” Plötsligt är jag gammal i samhällets ögon, utan att jag riktigt kan sätta fingret på hur det yttrar sig. Men jag tänker till exempel ofta att det inte är lönt att söka vissa jobb som jag egentligen är kvalificerad för, eftersom jag är för gammal. Om jag någon gång ändå gör det och givetvis inte får komma på intervju, tycker jag att det är självklart rätt att någon som är yngre ska ha tjänsten. Och när jag tittar på kläder på stan någon enstaka gång, undviker jag sådant som egentligen är min smak, för att det skulle vara patetiskt om jag klädde mig så vid min ålder. Och jag inser, att visst kan en man känna liknande saker men troligtvis inte på samma sätt och knappast av samma skäl.

 Det är nu den kommer, lusten att att stryka det stycket eftersom det andas bitterhet. För det är den jag är mycket mera rädd för än rynkorna och valkarna. Den bitterhet som, så länge jag kan minnas, alltid förknippats med just åldrande kvinnor. Och kanske är det en av de stora skillnaderna mellan att åldras som kvinna och som man, att det där stillsamma vemodet, som är så klädsamt och som Tomas Lappalainen fångar så fint, oundvikligen måste ge vika för en till vrede gränsande bitterhet. Men så läser jag det han skriver om bitterhet. Att det bästa sättet att bota den är med förståelse, det nästbästa är likgiltighet och om inget av detta fungerar kan det vara läge att pröva den urgamla strategin att anfall är bästa försvar. Så ok, jag gör ett försök, med hjälp av den tyska författaren och debattören Bascha Mikas bok Mutprobe (Eldprovet), där hon utifrån Susan Sontags essä undersökt situationen för åldrande kvinnor idag och kommit fram till att mycket lite, om ens något, har ändrats. Jag avslutar med slutorden i hennes bok :

 ”Den dubbla måttstocken för åldrandet är ovärdig vårt upplysta samhälle och inte heller hållbar inför framtiden. Låt oss därför omvandla denna dubbla måttstock - till en enkel!”