De vita fläckarna på världens litterära karta färgläggs

5:52 min

Ända sedan årtusendet före Kristus har det skrivits litteratur på flera språk i Indien. Litteratur som dessvärre sällan översätts till engelska. Det vill amerikanen Sheldon Pollock och den indiske studenten Rohan Murty råda bot på. Tillsammans har de startat "Murty Classical Library of India". Planen är att ge ut fem böcker om året, i hundra år.

En imponerande bedrift, tycker Per J Andersson, journalist och författare som skrivit flera böcker om Indien, senast utgivna bok var ”New Delhi-Borås”.

"Jag måste upprepa utgivningstakten för mig själv ännu en gång:

 Fem böcker om året i 100 år. Sammanlagt 500 böcker.

 Tanken svindlar. Så gigantiskt, så långsiktigt."

 Han ser ut som en blandning av en hippie och jultomten. Och han bjuder både på tjusiga tankar om hur människorna ska komma överens och ett paket med en okänd skatt.

 Han är amerikan, heter Sheldon Pollock och är professor i sanskrit, och just nu står han där på scenen på årets upplaga av Jaipur Literary Festival, Indiens största bokmässa, och förklarar hur det ska gå till så att halva världens litteratur inte glöms bort.

 Den del av världen som han vill påminna om är den bortom den kristna europeiska. Den som med Indien i centrum sträcker sig från Afghanistan i väster till Burma i öster, och från Nepal i norr till Sri Lanka i söder. Trots att man i den här delen av världen ända sedan första årtusendet före Kristus gett ut litteratur på flera olika språk, är det tyvärr väldigt lite som översatts.

 Därför hamnar den indiska litteraturen utanför litteraturlistorna på universitetskurser världen runt.

 Men det ska alltså den amerikanska professorn ändra på.

 Och det är till att slå på till stort. Det är tänkt att inte mindre än 500 böcker med äldre indisk litteratur ska ges ut inom de närmaste 100 åren.

 Men det var inte professorn med tomteskägget som kläckte idén. Det gjorde en ung indisk teknologstudent som för några år sedan doktorerade i datavetenskap på amerikanska Harvarduniversitet. Rohan Murty var inte vilken indisk gäststudent som helst, utan sonen till Narayana Murty som startat Infosys, ett av Indiens mest framgångsrika dataföretag, en av stöttepelarna i det indiska IT-undret.

 Rohan slogs av hur lite det stod om indisk litteratur i skolböckerna, inte bara i de västerländska, utan också i de indiska. Som om de sydasiatiska klassikerna inte vore lika mycket värda som de europeiska.

 Bilden av världen är skev, tänkte den indiska studenten.

 Här fanns vita fläckar att färglägga. Med hjälp av pappas pengar bestämde han sig därför att dra igång ett av världshistoriens största översättningsprojekt.

 "Murty Classical Library of India" handlar om litteratur från tidernas begynnelse till år 1800 skriven på 15 olika språk. Förutom sanskrit sätter man tänderna i det utdöda språket pali, som Buddhas läror skrevs på, och så förstås hindi, bengali och tamil, som idag talas av mer än en halv miljard människor och har flertusenåriga litteraturtraditioner.

 Jag måste upprepa utgivningstakten för mig själv ännu en gång:

 Fem böcker om året i 100 år. Sammanlagt 500 böcker.

 Tanken svindlar. Så gigantiskt, så långsiktigt.

 Tänk så många språk, så många kulturer och så många sätt att leva som legat undangömda. Och tänk att få göra en kunskapsresa till ett annat, snarlikt, men ändå annorlunda, universum.

 De första fem böckerna har redan kommit ut med den engelska översättningen på vänstersidorna och indiska originaltexten på högersidorna.

 En bok innehåller 1700-talsmystikern Bulhe Shas sufiska dikter som på ett inlindat och listigt sätt kritiserar sin tids muslimska prästerskap – dikter som ännu idag läses med hängivenhet av såväl muslimer som hinduer i södra Asien.

 En annan av böckerna presenterar poesi av tidiga kvinnliga anhängare till Buddha, dikter som berättar om hur det var att för 2 500 år sedan trotsa religiös undergivenhet och förtryckande könsroller på den patriarkala Gangesslätten.

 Man kan säga att tajmingen är perfekt. Projektet kommer verkligen lägligt i en tid av religiösa motsättningar.

 I sin programförklaring säger professor Sheldon Pollock att han vill bjuda in till ”andra former av mänskligt medvetande, och därmed öka förståelsen för hur många olika sätt det finns att vara människa”. De indiska klassikerna ska man inte läsa bara för att förstå sig själv, utan för att förstå de som inte är som en själv, de som äter annan mat, de som pratar ett annat språk och de som tillber en annan gud.

 Indien styrs idag av ett hinduhögerparti som har på sin agenda att betona det hinduiska och tona ner det muslimska i landets historia. Många intellektuella i Indien fruktar att det är en politik som hotar att öka snarare än minska motsättningarna i världens näst folkrikaste land, där konstverk som kan såra medborgarnas religiösa känslor ofta censureras. Devisen är: kritisera gärna den världsliga makten, granska dem, häng ut dem, men tassa försiktigt när du pratar om gud, för man vet aldrig vad en kränkt religionsanhängare kan hitta på.

 Därför blir jag så glad när jag tänker på det litterära megaprojektet som dragits igång av den amerikanska professorn med tomteskägget och den unga indiska studenten med pengasäcken.

 För här handlar det om att visa alla färger på den indiska regnbågen, om att hylla olikheterna – och om att se språket och böckerna som broar istället för skyttegravar.