Barnoperan från Theresienstadt på scen igen

2:52 min

Ikväll ger Göteborgsoperan en konsert med fem kompositörer som på olika sätt blev offer för nazismen under andra världskriget. Ett mindre känt namn i sammanhanget är den judisk-tjeckiske kompositören Hans Kráza, vars barnopera Brundibár är tätt förknippad med lägret Theresienstadt, där den framfördes ett femtiotal gånger av lägrets barn, för andra lägerfångar.

Barnoperan Brundibár är en saga om två barn som ska gå och köpa mjölk till sin sjuka mamma, men hamnar i händerna på en elak positivhalare.

Första gången den sattes upp var 1942, på ett barnhem i Prag för judiska barn som förlorat sina föräldrar i kriget. Och när kompositören Hans Kráza senare fördes till Theresienstadt lyckades han få med sig vissa noter in. Det berättar regissören Mia Ringblom-Hjertner på Göteborgsoperan.

– Dessutom upptäcktes att alla barn som lärt sig stycket i Prag, de var också i Theresienstadt. Så då kunde man ju framföra operan igen. Och som jag har förstått då så försvann fler och fler barn till Auschwitz.

Sista gången operan spelades i lägret, berättar Mia Ringblom-Hjertner, var när Röda korset fattat misstankar och kom för att inspektera. Och konserterna har även dokumenterats för eftervärlden i den propagandafilm som nazisterna gjorde för att visa upp Theresienstadt som ett mönsterläger.

Vet man vad den här operan betydde för de här barnen, både dem som uppträdde och dem som tittade på?
– Tack vare en tjeckisk dam som bor här i Göteborg har vi fått kontakt med en överlevare som var med i Brundibár. Hon har berättat att den var en flykt från verkligheten en stund, man fick tänka på något annat. I slutet av berättelsen, när de sjunger att de har jagat bort den onde Brundibár som ju då skulle kunna symbolisera nazisterna så tog de i av alla krafter och nästa skrek fram sången för att det väckte något slags kampkänsla i dom.

De 60 sångarna i Göteborgsoperans barn- och diskantkörer har fått veta bakgrunden, och har också fått en videohälsning från den överlevande tjeckiska kvinnan. Men Mia Ringblom- Hjertner har valt att fokusera på berättelsen och inte föra in symbolik från förintelsen i föreställningen.

Och hon menar att den håller att spela trots sin täta koppling till Theresienstadt.

– Ja vi får ju sätta den i sitt sammanhang och fundera över när den framfördes och de oerhörda umbäranden som var där. Men också vad konst och kultur kan ge till oss, en lindring av oro, en ögonöppnare.
– Som Astrid Lindgren säger i bröderna Lejonhjärta: en dag ska alla tyranner falla och det hoppas man ju på, säger Mia Ringblom-Hjertner