"Dear White People" av Justin Simien

2:19 min

I filmen Dear White People, av debutanten Justin Simien, skildras vardagsrasismen på ett amerikanskt topp-college.

Sam talar i studentradion i sitt program som då alltså heter "Dear white people" där hon satiriserar över vardagsrasismen på det Ivy League-toppcollege som hon går på.
"Kära vita! Det har idag bestämts att vi höjer kraven på hur många svarta ni måste vara vänner med för att inte kallas rasister från en till två och nä din langare räknas inte."

Det är kul, smart och inte minst en intressant inblick för mig, kära vita åskådare, i rasismen i USA inte skildrad med brott eller våld i fokus som så ofta annars utan skildrat från en plats där samhällets kommande makthavare skapas.

Men jag är tveksam till Justin Simiens form, en sorts satirsåpa där varje rollfigur bär sin tydliga schablon på sina axlar: Den revolutionära snabbsnackande tjejen, den Onkel Tommiga medlöparen, den hjärndöda vita pappas pojken, det omöjliga kärleksparet, här är de alla.
Och det är förvisso mycket medvetet Justin Simien leker med schablonerna, blinkar till åskådaren, men tappar ändå lite av farten och då blir även dialogen mer av redovisning än dramatik:

"En svart kan inte vara rasist rasist, rasism beskriver ett system av nackdelar baserade på ras, svarta kan inte vara rasister eftersom vi inte drar fördelar av detta system."

Jag tror inte att Justin Simien låter Sam dra detta lilla föredrag i ansiktet på den svarta skolledaren bara för att han som regissör kände: "Ooops, detta måste sägas vi skriver in det", som man ofta ser i slarvigt gjorda filmer.
Nej, så illa är det absolut inte. Simien har valt att låta filmen vara just denna blandning av vardagsrasism med vita tjejer som i en plågsam scen förtrollade pillar i en svart killes hår som vore han deras nya hundvalp, till just mer teoretiska utläggningar om hur rasism fungerar. Men fungerar i filmen gör det bara så där. Visst är jag road, till och med upplyst, men sörjer ändå formgreppet med såpasatiren. Jag vill se den här filmen igen. Stöpt i en ny form.