"Faust i gasklockan" på Folkteatern i Gävleborg

4:44 min

I Gävle var det premiär på en storsatsning utöver det vanliga i helgen. Regissören Peter Oskarson med team på Folkteatern i Gävleborg gestaltar Goethes klassiska berättelse om Faust och hans val mellan ont och gott. Moto Boy har skrivit musiken och Per Feltzin har sett Faust i Gasklockan.

Det är ett allkonstverk - även om det ordet ändå känns lite för futtigt många gånger. Här hängs det i linor, här spelas det på ett piano som kan rullas runt i en liten sjö, där står en säng också och här plaskar fyra-fem olika Faust och fyra-fem olika Mefistofeles - de plaskar runt med lika många Margaretor, de som Faust erövrar...

Här exploderar det i och ryker från pelare, här regnar det sedlar från himlen, här brinner eldar både högt och lågt, här föds ett barn in i en glasbubbla i luften.

Och plötsligt flyger Moto Boy förbi sjungandes ovanför våra huvuden. Strax före det har han suttit vid flygeln och spelat när den 84-åriga operasångerskan Margareta Hallin sjungit.

Goethes Faust är ju ett gigantiskt verk och som vanligt väljer och vrakar man - tar de delar, de fragment, man behöver som regissör. Peter Oskarson med team har betonat rovdriften på våra ändliga tillgångar, samvetslösheten i att inte förstå vartåt det barkar hän om vi inte besinnar oss.

Hela föreställningen berättas på fyra olika platser i gasklockeområdet. Vi börjar stående i en bar, når sen en långsmal sal á la sjukhuskyrka, går sedan vidare till lilla och stora gasklockan.

Scenografin av Peter Holm är skenbart enkel men innehåller så många små, små detaljer som en sorts stora kråkfåglar eller sjukhussängar som ger associationer åt rätt håll. Rovdrift. Historisk och nutida.

För är det något Faust i Gasklockan är full av, är det just associationer och uttryck. Det är föreställningens förtjänst men också dess brist. Här hittar vi snart sagt varje teaterform man kan tänka sig - som återberättande, raka dialoger, skruvade dialoger, marionetteaterspel, expressiv högvolymsteater och stilla monolog. Somligt hörbart, annat inte.

Allt dessutom i en drömspelsform där jag bara väntar på att Indras dotter ska nedstiga eller att Det är synd om människorna-repliken ska höras. Sedan lämnar jag Strindberg och tänker på Shakespeare och Marlowe, på Purcells Dido och Aeneas, på Aniara, Boccaccios Decamerone och ---– nej, där måste jag sluta innan mitt huvud exploderar.

Den här föreställningen är en underbart förvirrad gestaltning - helt osmälta obegripligheter samsas med rent magiska teaterstunder - att minnas för min egna evighet.

Uppsättningen är ett samarbete mellan Folkteatern i Gävleborg, Gävle Symfoniorkester, Skottes Musikteater och Gasklockorna i Gävle.

Det nya numret av kulturtidskriften Balder (Nr 1 - 2015) ägnar stor del av utrymmet åt arbetet med uppsättningen. Några av skribenterna är Carl-Göran Ekerwald, Tomas Forser, Anna Hedelius och Gunilla Kindstrand.