Drogad av romantik på GöteborgsOperan
Trenden är att det ska kokas och sauteras och stekas på scenen i vår, och publiken ska få äta och dricka. GöteborgsOperan hakar på trenden och de hade premiär i helgen på en lunchoperett och de slog på stort - Stora scenen minsann - och med publikmagneten Peter Harryson i en av rollerna. Per Feltzin smörjde kråset till Franz Lehars ”Greven av Luxenburg”.
Ja, även om Göteborgsoperan nu gör en enklare uppsättning med liten orkesterstorlek och ett mindre gäng korister är det här, numera, en storsatsning i operettsverige.
Vi hör smäktande, insvepande operettmusik dirigerad av B Tommy Andersson som annars oftast leder nutida musik.
Det handlar alltså om Greven av Luxemburg - den festande, den panke, den känslokalle greven, spelad av Tomas Lind. Plötsligt får han chansen att tjäna storkovan genom att vara gift i tre månader och sedan skilja sig.
Den som erbjuder honom det här häftigt stora förmögenhetslyftet är det ryskättade furst Basil Basilovitj, spelad av Peter Harryson. Med sina pengar köper - eller skänker - han sin käresta en rejäl klassresa: från operasångerska till adelsdam. Också en skild adelskvinna är ädel och endast då kan fursten gifta sig med henne.
Men givetvis: efter diverse förvecklingar blir de två i resonemangsäktenskapet i stället förälskade i varandra och alla planer omkullkastas.
En riktigt bra operett ska ju ha ett visst underliggande allvar och Lehár visar här, på sätt och vis, en avslöjande bild av människor som lever på ytan, som behandlar löften som utbytbara varor. Människor som drogar sig med romanser.
I mångt och mycket tycker jag att regissören Hans Wigren lyckats med den här svåra balansgången mellan allvar och komik. Det finns ett hjärta med i cynismen. Det mänskligt fåniga stannar upp just innan farsen blir buskis.
Peter Harryson sjunger på ett slags hemmasnickrad rysk-norrköpingska. Han dominerar ju när han är på scenen, men flera andra får också ta plats. Mattias Ermedahl och Karin Kjellgren som ett ungt kärlekspar är ett exempel.
Däremot tycks inte sångarna känna sig helt hemma i Magnus Lindmans nyöversättning. Gång på gång tappar de fart i rytm och styrka. Det känns som om översättningen och uppsättningen inte talar samma språk. Lindman vill ha spirituellt ordvitsande medan Wigren poängterar det traditionella teaterarbetet. Och traditionen vann.
Det här är andra gången som Göteborgsoperan satsar på lunchoperett. För två år sedan gjorde man Sköna Helena. Det här är bättre - här verkar alla tycka om att valsa genom jakten på lyckan.
Per Feltzin
