Farmor, mormor och kriget

Efter 60 år finns kriget kvar i benmärgen, i berggrunden och i barnbarnen. Farmor Lydia fick plåstra om sönderskjutna soldater vid finska fronten och mormor Mimmi mötte svältande ryska fångar varje dag på väg till skolan. Trots att 60 år och tre generationer har gått sedan andra världskriget tog slut, finns de svartaste minnena kvar.
     – Hur länge lever ett krig kvar i människan, kan man rent utav ärva det, det är frågor som jag ställt mig, berättar barnbarnet Li Skarin, som i dokumentären försöker ta reda på vart övergreppen tagit vägen i hennes familj.
     – Jag vet precis hur de känner sig, de irakiska flyktingarna som jag ser på tv-nyheterna. För jag har varit där, jag har känt exakt samma sak och jag känner det än idag, säger farmor Lydia Lundberg, 82 år, från Lauker i Norrbotten, som fick fly från norra Finland när byarna brändes.
     Mimmi Lestander  kom till Sverige 1945. Efter år av ockupation, ransonering och begränsningar ville hon börja ett nytt liv i ett nytt land. Det svarta blev inlindat i glömska. 
     – Jag har aldrig velat prata om det, jag ville glömma, se framåt.  För mig är kriget något som man inte vidrör, något som jag knutit ihop i en svart säck, säger hon.