Stallet som fostrande miljö

5:56 min

Är det en slump att 70 procent av alla kvinnliga chefer i Sverige har vuxit upp som hästtjejer?

Ann Heberlein, författare och doktor i etik, ser stallet som en fostrande miljö som rymmer både skitigt arbete och självständighet.

"Att få vara stark och självständig och hitta kreativa lösningar på diverse problem som kan dyka upp med allt från rör som springer läck till hästar på rymmen är också lärorikt. Det faktum att stallet är enkönat, en kvinnoseparatistisk miljö, tror jag är nyckeln till att hästtjejerna växer upp till självständiga kvinnor med ett osedvanligt stort självförtroende."

Ett kollektivstall är som ett samhälle i miniatyr. Ett välordnat samhälle, där alla sköter sin uppgift och allt fungerar. Ett idealsamhälle där varje individ har sin uppgift och sköter den till punkt och pricka till det allmännas bästa, precis som i Platons Staten. Man sköter den uppgift man har åtagit sig, ser till att hästar tas ut och in, har tillgång till vatten, hö och får kraftfoder. Man tar inte bara hand om sin egen häst, utan också om de andras - för imorgon måste man lita på att någon annan tar hand om min häst, och om jag missköter min uppgift idag kanske någon annan missköter sin uppgift imorgon. Stallet är en fostrande miljö. Det är hårt arbete att ta hand om en ponny. Det kräver sin flicka. Eller pojke.

Ridsport är en av få idrotter där pojkar och flickor tränar och tävlar på lika villkor. Ur den aspekten är ridsport en jämlik sport. Ur en ekonomisk aspekt är det naturligtvis inte så. Det är dyrt att rida, dyrt att ha häst, dyrt med ridstövlar, hjälm och säkerhetsväst. Ändå får den som sysslar med ridsport en tredjedel mindre statliga bidragspengar per år jämfört med den som spelar hockey - trots att ridsport är Sveriges näst största ungdomsidrott. Bara fotboll är större. Kan det ha något med det faktum att göra att 85 % av utövarna är tjejer? På amatörnivå, vill säga.

Det där förändras ju. I stallet, på ridskolan och på klubbtävlingarna dominerar flickorna. Nu sätter tävlingssäsongen i gång på allvar och då blir det tydligt att det inte är kvinnorna som dominerar längre. På de stora tävlingarna, SM, Falsterbo Horse Show och världsmästerskapen är det männen som tagit över. Vart tar all hästtjejer vägen? Kanske blir dom chefer och slutar rida. Enligt en undersökning har 70% av alla svenska kvinnliga chefer en bakgrund i stallet. Där har dom lärt sig att leda och bestämma. Något som dom har nytta av i styrelserummen. Eller så slutade hästtjejerna rida när dom fick barn och blev såsmåningom ponnymammor istället för tävlingsryttare på elitnivå. Som jag. När jag blev med barn som 21åring slutade jag rida. Nu har jag en 12årig dotter och lägger min tid och mina pengar på hennes ponny.

Antologin "Gender and Ecqestrian sport. Riding around the world" av Adelman och Knijnik undersöker genus och kön i stallet och på tävlingsbanan. Insikten att könsnormer hotas, eller i alla fall utmanas, i hästsport löper som en röd tråd i antologins bidrag. Kvinnor får vara starka och skitiga i stallet. Män får vara omvårdande i relation till hästen. Män och kvinnor möts på lika villkor på tävlingsbanan. Samtidigt tycks också stallet och ridsport vara strikt genuskodat. I ett av antologibidragen intervjuas kvinnliga elitryttare. Flera berättar om att de fått försaka barn och familj. Ett normalt familjeliv tycks svårt att kombinera med ett karriär som tävlingsryttare. I alla fall för en kvinna. För de manliga ryttarna är det annorlunda. De har ofta en stöttande partner. En fru som ställer upp i vått och torrt och reser med dem kors och tvärs över världen. De traditionella könsnormerna som säger att en kvinna ska stötta sin man tycks vara starkare än de normer som utmanas i hästvärlden.

Hästtjejerna som tar sig till toppen, som lyckas, som blir framgångsrika tävlingsryttare, betraktas enligt Adelman och Knijnik som "en av grabbarna", som tuffa, som okvinnliga. Priset de får betala är högt. Medan manliga tävlingsryttare berättar om hur de mobbades som barn för att de red - det är ju sånt tjejer gör - betraktas alltså kvinnor som sysslar med ridsport på en högre nivå som okvinnliga. Framgång är manligt, är slutsatsen man kan dra. Eller bara att förvirring råder, och att hästar och ridning utmanar föreställningar om pojkar och flickor, män och kvinnor.

För samtidigt kvarstår ju det där intressanta, att så många hästtjejer tar sig till toppositioner utanför stallet. De blir vdar, chefer och styrelseproffs. Jag tror att det finns flera förklaringar till detta. Att lära sig att samarbeta och delegera, som man gör i ett stall och i Platons idealiska samhälle är en förklaring. Att få vara stark och självständig och hitta kreativa lösningar på diverse problem som kan dyka upp med allt från rör som springer läck till hästar på rymmen är också lärorikt. Det faktum att stallet är enkönat, en kvinnoseparatistisk miljö, tror jag är nyckeln till att hästtjejerna växer upp till självständiga kvinnor med ett osedvanligt stort självförtroende. De har tillgång till något som andra unga kvinnor saknar - en miljö där de slipper vara objekt för andras värderande blickar. En miljö där de är handlande subjekt fullt ut. Det tror jag är ovärderligt.