Wilhelm von Kröckert går loss med penseln

2:44 min

Viss uppmärksamhet har det väckt att konstnären Ernst Billgren bytt namn till Wilhelm von Kröckert, åtminstone för sin aktuella utställning på Galleri Lars Bohman i Stockholm. Ernst Billgren är redan ganska känd för att i olika omgångar ha iscensatt sitt konstnärsjag inom olika citattecken, och vår recensent Karsten Thurfjell fann sig lika plötsligt förvandlad till Per af Karstensson

Det är inte utan att man känner sig lite inspirerad till att släppa fram… tja, kanske någon annan sida hos sig själv, inför Wilhelm von Kröckerts utställning. Namnbytet står också extra tydligt markerat på varenda tavelram, med en mässingsskylt: inte tavlans titel, utan bara Wilhelm von Kröckert, som en annan Bruno Liljefors.

Den officiella förklaringen, direkt ut konstnärens mun, är att han allt oftare, från olika håll, pr-folk som politiker, blivit tillfrågad om hur han skapat sitt starka varumärke, en förebild för kulturellt entreprenörsskap, och att han till slut känt att detta Ernst Billgrenska varumärke ställt sig i vägen för den eventuella konstnärliga kreativitet som lurar där bakom.

Och hur strategiskt och utstuderat hela det här projektet än kan verka, tror jag ingen kan förneka att namnbytet gett honom en möjlighet att gå loss som målare. För i stora delar är utställningen en orgie i målarglädje, inte minst i minutiösa detaljer, trompe l´oeuil-effekter och gåtfull folklore. Von Kröckert har enligt uppgift bara satt igång, utan skiss, och sen har det blivit vad det blivit, med fantasin på frihjul genom olika, kanske en gång drömda landskap. Visst igenkänner vi Billgrenska referenser som flätade kvinnofrisyrer, små bulliga vardagsrumsmöbler, ett och annat djur förstås och så några medvetet grova penseldrag mitt i alltihopa, men von Kröckert verkar ha sin starkaste dragning till fantastisk arkitektur och kvinnor med ett slags förkristna högreståndsdräkter, kanske en fantasi om hur det var på dom ostfrisiska öarna, därifrån namnet Kröckert kommer, innan dom mörka århundraderna och alla påhälsningar av illasinnat folk som vikingar, missionärer och Karl den Store. Mönstren i dessa dräkter och de myllrande stadslandskapen, som till slut börjar påminna om Janne Lööf eller Sven Nordqvist, kanske aldrig kommit till utan namnbytet.

Jag kommer osökt att tänka på den norske konstnären Ole Jørgen Naess, som sedan 90-talet laborerat med ett tiotal olika konstnärsidentiteter, inte som ett skämt, utan just för att kunna släppa fram olika sidor hos sig själv. Naess har ställt ut som den primitivistiske målaren Urban Ghadtspa, som surrealisten Jøgen Jøgner Nexi, som Norvald Braaten som gör abstrakte skulpturer i gips, och som minimalistiten Georg Jörgens. Två utav dem, den intellektuelle Jacob Uhrman och feministen Anima Narcis har till och med ynglat av sig, och deras dotter Ambrosia Uhrman har nu också inlett en karriär med ljusa luftiga målningar i monumentalformat. Allt inom ramen för Ole Jørgen Naess. Så det kan väl vara ett tips, när även de von Kröckertska mässingsskyltarna ställer sig i vägen.