Essä

TV: Banalt och genialt

Ny teknik tycks alltid dra till sig misstänksamma blickar. När tv-mediet slog igenom vid mitten av 1900-talet var det inget undantag. I den tv-kritiska våg som växte under 60- och 70-talen sågs tv:n som passiviserande, rent av fördummande.

Den rörliga bilden blev en motsats till det skrivna ordet - där boken stod för bildning, stod tv:n för det motsatta.

Men hur giltig är den hierarkin idag? Kulturredaktionens Mikael Timm har tittat på tv och ser istället en utveckling av det skrivna språket och tv-serien som den nya teaterkonsten.

”Vi lever i bildens tidsålder”, det mantrat har hörts i decennier. Det här vare lite ur ett beryktat tv-program, sänt 1980. Debatten om Videovåld fortsatte in på 90-talet och försköts från våld till bildning.

Många deltog i debatten men den som mer än någon annan kommit att förkroppsliga kritiken mot de rörliga bilderna är en man som knappt bryr sig om populärkultur: Harold Bloom, legendarisk amerikansk litteraturkritiker.

1994 gav Bloom ut ”Den västerländska kanon” med undertiteln ”The book and school of ages”, i vilken han presenterar 26 författarskap man bör, nej måste, känna till. Det låter och är gammaldags auktoritärt, vilket var Blooms avsikt. Bokens första mening påpekar att ordet kanon brukade användas i betydelsen vilka skönlitterära verk som togs upp vid undervisning. Tjugosex författarskap är överkomligt men Bloom refererar till hundratals andra vars namn han kastar fram med lika delar entusiasm och aggressivitet. Urvalet kan diskuteras och Blooms förståelse av moderna författare varierar. Men uppenbarligen var hans bildningspatos och hans aggressivitet mot populärkulturen något många kände igen sig i. Det är alltså drygt 20 år sedan Den västerländska kanon gavs ut. Två år senare, 1996, var årets julklapp ett internetabonnemang.

The Western Canon skrevs alltså innan internet förändrade världen och kulturen - som marknad och hierarki. När Bloom och andra debatterade populärkultur och främst television på 90-talet var kulturmarknaden mycket mer hierarkisk än idag. Bloom och andra fruktade bildningens upplösning. Men blev det så?

Ja, vissa hierarkier må ha naggats i kanten, men knappast upplösts som de första nätentusiasterna spådde och auktoriteterna fruktade. Nätkulturen håller liv i åtskilliga gamla gudar inom bildningsområdet och lyfter fram bortglömda storheter. När Harold Bloom för något år sedan fyllde 80 var uppmärksamheten kring honom och hans kanon stor. Han hade inte ändrat åsikt om ordet gentemot bilden, finkulturen mot populärkulturen.

Men stämmer Blooms världsbild. Är verkligen motsättningarna desamma?

Det här är en för mig okänd storhet som gör sin egen tv-show på youtube. Under de 20 år som gått har de stora tv-bolagens makt minskat vilket säkert är en anledning till att Striden om televisionens ondska och bildens makt över orden klingat av. Men ordets betydelse har inte avtagit. Man skulle till och med kunna säga att internet har bidragit till det skrivna ordets renässans. Bloggar föder nya författarskap och gamla texter blir lättillgängliga via nätet. Det kulturarv Bloom så energiskt – och ibland hårdhänt – vårdar har visat sig överraskande livskraftigt.

Än viktigare är att tv-kulturen utvecklats på ett sätt dess kritiker inte förutsåg. Detta därför att tv-debatten – inte minst i Sverige - är sociologisk: man granskar televisionens utbud, studerar statistik, fokuserar på nyheter och samhällsbevakning. Men om vi istället skulle göra som Bloom och studera enskilda konstnärliga verk? Hur har tv då utvecklats?

Ja, mitt eget svar är att berättandet i TV blomstrar. Det är inte tv-journalistiken som gått framåt de senaste 20 åren. Det är TV-fiktionen. Visserligen finns det antal så kallade format som är dummare än dumma – underhållningsprogrammens hysteriska deltagare som skrattar högre ju färre skämten är, dokusåpor med galna kockar och blåsta programledare – men det där visas i de vanliga, ofta ibland nya, rätt marginella tv-kanalerna. De program som distribueras via en eller annan form av betal-tv, strömmad tv,  har utvecklats åt motsatt håll. Televisionen som var så föraktad för 20 år sedan har – genom internet – blivit en scen för kvalitativ kultur. En scen som vårdar det goda manuset.

Det där var några sekunder ur TV-serien Mad Men, en tv-serie som pågått i sju säsonger och handlar om en reklambyrå i New York under 60- och 70-talen. Serien avslutas snart för gott, redan står nya produktioner på lut, inte minst ett otal thrillers och deckare producerade av all världens tv-bolag.

En gång talade litteratursociologer som Robert Escarpit om olika litterära cirkulationssystem. Kioskdeckare såldes inte i bokhandeln, recenserades inte på kultursidorna – och vem vet, kanske sparades de inte ens i bokhyllorna.

Idag recenseras deckare och tv-serier på kultursidor och allt är som bekant tillgängligt på nätet. Betyder det att bilden vunnit över bokstaven? Populärkulturen över finkulturen?

Kulturdebattören Camille Paglia sade några år in i detta decennium: Television is actually closer to reality than anything in books. The madness of TV is the madness of human life.

Att livets galenskap är televisionens och tvärtom kan man förvisso hålla med om när man ser en reality-serie. Samtidigt finns en stark utveckling i motsatt håll: från att ha varit den föraktade formen för bildberättande har tv-mediet uppvärderats. På filmfestivaler försäkrar de stora skådespelarna som förr skulle ha talat om att de absolut ville spela teater att de gärna vill göra tv-serier. Serierna ger dem möjligheter att utveckla ett nytt gestaltande.

Det har också blivit så att skådespelare som Kevin Spacey, huvudfigur i den amerikanska upplagan av House of Cards och Jon Hamm huvudrollsinnehavare i Mad Men starkt påverkar rollerna, ja ibland är de med och skriver dem. På något absurt sätt tycks en del av de högkvalitativa tv-serierna har tagit över arbetsmetoder från 70-talets radikala teater. Man skulle kunna hävda att dessa nya tv-serier står närmare teaterhistorien än filmkonsten. Film är regissörernas medium, tv är manusförfattarnas.

Jag vet inte om Harold Bloom ser på tv, men med tanke på hans stora kunskaper om Shakespeare skulle han nog kunna hitta en del intressant. TV-serierna inspelade i studio med få ganska orörliga kameror har inget avancerat bildspråk. Här finns inga komplicerade åkningar som hos Stanley Kubrick och inga geniala närbilder som Ingmar Bergman. Nej, de långa tv-serierna har istället utvecklat en för tv ny teatralitet där den girige presidenten och hans hustru visar stora likheter med lady Macbeth och hennes make. Och där de bästa komikerna i likhet med Falstaff tar med sig sina rollegenskaper och personligheter in i nästa pjäs.

Framväxandet av starka producenter som HBO, Netflix och andra, som koncentrerar sig på fiktion och inte som tv-bolagen tar ett totalt ansvar, har i det fördolda lett till att en ny tv-dramatik fötts. Tvärtemot vad som spåddes under debatten på 90-talet är det inte bilden som dominerar över ordet.

Inför slutet på Mad Men hade New York Times en noggrann genomgång av serien, säsong för säsong. Seriens upphovsman Matthew Weiner, som vi hörde, berättar om det ambitiösa manusarbetet där syftet var att skildra en hel epok. Mad Men har dessutom med tiden blivit mer bildmässigt avancerad och detsamma gäller hur manuset väver in böcker, politiska händelser, musik och konst som var aktuella de år ett avsnitt utspelas i berättelsen.

Den som läser New York Times digitalt kan parallellt med Weiners intervjusvar länka sig vidare till artiklar ur New York Times från 60- och 70-talen och dessutom se utdrag ur serien. Det är en kongenial kombination av bildens och ordets kultur, populärkultur och finkultur.

Visst, jag hör invändningarna. Detta är bara en tv-serie och banaliteterna har som alla kan konstatera inte försvunnit ur rutan. Och för Harold Bloom är teknikens landvinningar slutet på bildningen. Han har sagt att medan han förr fruktade visuell överstimulering finner han nu det allvarligaste hotet mot civilisationen vara den fysiska bokens försvinnande. När boken är borta upphör mänskligt lärande.

Själv finner jag fler tecken på att tv-kulturen mognat. TV-fiktionen har övertagit en del av romanens uppgift. West Wing och House of Cards har fortsatt där Washington Post slutade efter Watergate. Den nya italienska tv-serien 1992 gör mer för att förklara italiensk politik än tidningarna lyckas med. Föra att inte tala om hur Rome gör antiken levande.

Kanske har det alltid varit så att Populärkulturen säger mer om samhället än vad finkulturen gjort. Så har det alltid varit. Men nu har tv-fiktionen höjt ambitionerna. När Schopenhauer och Nietzsche hörs i de två deckarnas samtal i serien True detectives är det kanske rentav dags för en ny läsning och en ny debatt utifrån Blooms kanon. Men denna gång utifrån hur arvet från den stora litteraturen förvaltas av tv. Eller rentav en kanon över vilka tv-serier man bör ha sett.