Kamp om verkligheten: Informationskrig i Baltikum

6:09 min

Hårdvinklad nyhetsrapportering är ett problem i Lettland. Där lever en stor rysk minoritet, som via ryska media tar del av delvis helt andra bilder av både Lettland och konflikten i Ukraina än andra invånare i landet.

Frilansskribenten Påhl Ruin beskriver en kamp om verklighetsbeskrivningen i ett av våra grannländer, tvärs över östersjön.

Samma vecka som jag besöker Riga anländer 120 amerikanska militärfordon. Bilderna från hamnen på de inrullande stridsvagnarna är mättade av symbolik: USA och övriga Nato är beredda att försvara Baltikum. Men bedömare i Riga ser ingen överhängande risk för ett ryskt anfall. Det är något annat som oroar dem mer: informationskriget.

Andelen etniska ryssar i Lettland utgör 26 procent, en högre andel än i något annat EU-land. Hela 34 procent har ryska som modersmål. De allra flesta i denna grupp inhämtar all sin information från ryska TV-kanaler och tidningar. När man listar de fem mest populära TV-kanalerna för de ryska respektive lettiska tittarna finns noll överlappning: ingen kanal förekommer hos bägge grupperna. De lever i två vitt skilda informationssfärer.

I den ryska rapporteringen om Lettland återkommer tre budskap: Lettland är en misslyckad stat. Den diskriminerar ryssar. Och den hyllar fascismen. Målet är tydligt: att destabilisera landet och visa att livet var bättre på Sovjettiden.

På ockupationsmuséet i centrala Riga berättar guiden om ett sedelärande exempel efter att ett ryskt tv-team från kanal 5 varit där i tre timmar. Jag får tag i inslaget och ser de 28 sekunder som spelas upp från muséet: kameran zoomar in skylten "Adolf Hitler Strasse", som en av huvudgatorna döptes till under den nazistiska ockupationen - varpå reportern berättar om letternas förkärlek för nazismen.

Detta är en tankefigur som har dominerat sovjetisk och rysk historieskrivning ända sedan kriget: att balterna är kryptonazister eftersom balter stred sida vid sida med tyskarna i krigets slutskede. Visst, det fanns nazister bland dem. Och visst, en del av dem deltog också i morden på judar. Men - det övergripande målet för de allra flesta var att slippa en ny rysk ockupation.

Till dagens informationskrig hör beskrivningarna av den ryska minoritetens ställning. Här handlar det inte nödvändigtvis om lögner, men hårt vinklade nyheter, att det skulle råda en omfattande diskriminering. Man riktar i första hand in sig på de cirka 260 000 ryssar som är icke-medborgare, ett antal som har minskat kraftigt sedan 90-talet. De som ännu inte blivit lettiska medborgare har inte lärt sig den mängd lettiska som krävs. Eller så har de själva valt att inte bli medborgare, för att kunna resa visumfritt till Ryssland. Människorättsorganisationer kritiserade Lettland för behandlingen av ryssarna på 90-talet, men gör det i minskad utsträckning nu.

Det finns självfallet tillfällen då ryssar diskrimineras. Jag träffade en student som var upprörd över att hennes mormor nekades vård på ryska, det enda språk som den gamla kvinnan förstod. Jag träffade också en lettisk mamma som var upprörd över att hennes 16-åriga dotter blivit utskälld av en rysk dam för att hon inte kunde ryska. Det finns sådana vardagsslitningar mellan grupperna, men de är inte speciellt vanliga.

Den mest akuta frågan i informationskriget är beskrivningen av striderna i östra Ukraina, där ryska medier förnekar Moskvas bevisade inblandning. Frågan är särskilt känslig i östra Lettland, där en stor majoritet är ryssar. Jag ringer upp en bekant i den största staden Daugavpils, en ung välutbildad ryska. Hon tror att USA är inblandat, åtminstone på något sätt. Sedan säger hon något som arkitekterna bakom Rysslands informationskrig älskar att höra: "Det enda som är säkert är att bägge sidor ljuger, att ingen går att lita på".

Att så tvivel, att göra folk uppgivna, det är ett av målen. Vad kan då Lettland och övriga västvärlden göra för att vända sitt underläge i informationskriget? En lettisk journalistkollega säger att landets egna medier blivit mer vinklade som ett resultat av propagandan från Moskva. Men att möta hårdvinklad rapportering med egen hårdvinkling är ingen framkomlig väg, det är de flesta överens om.

Lettland är just nu ordförande i EU och en ny EU-strategi på området har utannonserats till senare i vår. På lettisk hemmaplan har vissa åtgärder vidtagits. En hög chef på lettiska public service-tv berättar hur ointresserade politikerna länge var av att satsa på egna ryskspråkiga program. Men så kom annekteringen av Krim och plötsligt anslog de 600 000 euro ur en fond för "nödlägen".

En del ryska tittare har lockats över - men en väldigt liten del. Att de föredrar kanalerna från Ryssland beror också på den ryska populärkulturen. Ryska popstjärnor, tv-serier och underhållningsprogram drar dem till tv-soffan, där de automatiskt också får del av desinformationen.

I Riga har varannan invånare ryska som modersmål och ryssen Nils Usakovs styr miljonstaden sedan flera år. Letter är oroliga för hans nära band med Moskva, men hittills har han visat stor lojalitet med Lettland. Han deltog vid ceremonin i hamnen, då stridsvagnarna anlände. Ja, inte bara deltog, han fotograferade sig själv med tanks i bakgrunden och lade ut bilden på Facebook. Men flertalet av hans ryskspråkiga väljare fick aldrig se den - eftersom de ryska medierna inte hade något intresse av att sprida just det budskapet.