Per Odensten om ett Italien där fascismen segrat

2:18 min

Per Odenstens står för en av mest hyllade debuterna i svensk litteraturhistoria, romanen Gheel gjorde sensation när den kom ut 1981. Sedan dess har han skrivit en rad romaner och den senaste, Andningskonstnären nominerades 2013 till Sveriges Radios romanpris. Nu kommer Människoätarens skugga, Jenny Aschenbrenner har läst den.

En scen, en i utkanten av synfältet förbiflimrande händelse: en sjuårig lillebror försvinner under en dag med getterna vid betesmarkerkna uppe i bergen. Men alla djuren var välbehållna så storebror, han som då är tio men som sen som vuxen ska bli väktaren, går hem. Ingen tycker att det är konstigt. Nästa dag hittas pojken drunknad i en bäck. "jag hatade honom lika mycket som mig själv och getterna och den smutsiga marken", minns romanens berättare.

Han som är väktaren, bosatt i det fängelse där "Människoätarens skugga" utspelar sig, i Italien då när fascismen segrat. En dag anländer en högprioriterad politisk fånge och spärras in i fängelsets mittpunkt, bunkern, och sätts under jag-berättarens bevakning. Herdepojken som fick möjlighet att komma upp sig i livet, få en trygg anställning på fängelset, en tjänstebostad åt sig och sin familj, och chansen att lära sig läsa i vuxen ålder.

Ett liv levt helt i lojalitet med rörelsen, den som gett dem allt. Men så kommer den där fången, den där svårt misshandlade, sjuke mannen, medtagen men inte bruten, med sina tankar och sina ord, sina böcker och sina skrifter. Han som alla säger är den störste av terrorister, människoätaren. Och han, väktaren, kan inte låta bli att bli Leon inför sin fånge. Att odla luktärter med honom på rastgården. Att påverkas en liten smula, långt innanför sitt lojala skal. Och förälska sig i kvinnan som gör några hårt styrda besök hos fången.

Det är fängslande läsning, inte minst som Per Odensten så skickligt för historien framåt och samtidigt laddar de små sakerna i marginalen med allt det som verkligen betyder något. Som den där scenen, brodern som dog.

Här finns en inkännande skildring av hur ett fascistiskt system kan omfamnas av de som ändå aldrig känt någon frihet, av herdepojken instängd i sig själv på de oändligt enformiga betesmarker där inget kan förändras, men också en hoppfull gestaltning av hur ord mellan människor kan förändra, i förlängningen störta hela system. Men allra främst är det en mild och vacker kärlekshistoria, mellan två män instängda i samma fängelse.