Ukrainsk enklav på Krim

9:16 min

För ett år sedan annekterades Krimhalvön av Ryssland. Lektorn i ryska på universitetet i Simferopel Jelena Svjagina var förra året övertygad om att hon och familjen skulle tvingas lämna allt för att kunna fortsätta vara ukrainare. Men ett år senare är familjen kvar och har hittat sitt eget sätt att fortsätta leva blågult.

Reportage av: Maria Persson Löfgren, Rysslandskorrespondent

– För oss är den här situationen oerhört smärtsam, säger Jelena Svjagina, universitetslektor i rysk litteratur och historia.

Hon har ryska som modersmål, men med en pappa som är ukrainare har hon alltid identifierat sig som ukrainska. Hennes man etnisk ryss, men ser sig också som ukrainare precis som parets barn en 25 årig dotter och en 14 årig son.

Men det är något dom inte längre vågar skylta med i form av en flagga vid porten till huset, som Jelenas pappa byggt i utkanten av Simferopel.

– Jag har känslan av att de har stulit mitt modersland, sade en gråtfärdig Jelena Svjagina, när jag träffade henne hemma i Simferopel på Krim för drygt ett år sedan.

Hon var övertygad om att hon och familjen skulle tvingas lämna Krim. Men så blev det inte. Jag söker upp henne igen i huset som ligger högt uppe vid en av alla dessa gator, som knappt är farbara för vanliga bilar, underminerade av regnvatten och med djupa hål och få taxichaufförer hittar.

Ett ogästvänligt område blir intrycket. Men inne i bottenplanet på pappans hus är det ljust och varmt och Jelena har satt på vattenkokaren för att bjuda på te.

Hemmet har blivit hennes skydd mot en allt fientligare omgivning. Där känner sig hon och familjen säkra än så länge.

– Nu är vi som utlänningar här på Krim. Vi har rätt att bo och leva här i fem år som utlänningar, det vill säga ukrainare, berättar hon.

Ingen i familjen ville byta bort sina ukrainska pass mot ryska, så som en majoritet av Krims invånare har gjort. Istället ägnade de många månader åt att köa och via byråkratiska snårstigare hitta en möjlighet att bo kvar utan att bli ryska medborgare.

Det femåriga tillståndet ger dem rätt att bo och arbeta, att söka läkarvård och hålla sonen i skola. Men inte att fortsätta med företaget där de ordnade kurser i ryska och tog emot turister som ville upptäcka Krims natur. Familjens vägval är svårt på många vis.

– Sonen går parallellt i två skolor, här och på distans i en ukrainska skola, berättar Jelena.

– Vi sökte en variant så att han ska kunna fortsätta högre utbildning i Ukraina. Skolan här på Krim ger inte rätt att söka sig till ukrainska universitet. Det var inte lätt, för dels måste vi åka dit och registrera honon och för honom är det förståss tungt, , fortsätter hon.

– Det är svårt för att det helt olika skolprogram och ämnen, säger 14-årige Nikita som också är hemma och pluggar denna dag.

– De flesta av mina kompisar i skolan här är nöjda med förändringen, fortsätter han. Även de som håller på med sport och nu bytt lag är nöjda. Men vi pratar inte så mycket politik i skolan. En del av kompisarna har dock fått en oväntad chock med det nya ryska skolsystemet.

– De är missnöjda för de är inte så vana vid hårt skolarbete, i det ryska systemet har de upptäckt att trycket är hårdare, berättar Nikita.

Nikita som pluggar dubbelt verkar inte särskilt missnöjd med det hårdare trycket i skolan. Inte ens att han måste plugga dubbelt verkar störa honom särskilt mycket. Men en del har förändrats till sämre.

– Förrut gillade jag atmosfären i skolan bättre, nu har vi mycket nya lagar och proryskt och lärarna tillåter inget ifrågasättande av det alls, säger han.

Men när han har en annan uppfattning säger han inte emot, utan håller tyst och han pratar inte heller med sina klasskamrater om situationen nu.

Att de i skolan måste sjunga ryska nationalsången vid morgonsamlingen och att det har hängts ett porträtt av Vladimir Putin på väggen.

Jelena inflikar det är mindre demokratiskt nu i skolan, förrut tilläts mer diskussion. Hon är förundrad över hur samma människor kan ha vänt kappan så kapitalt.

– Det som ändrats är att folk ville ha Sovjetunionen tillbaka och agerar aktivt som om det är retur till Sovjet. I skolan märks det så att förr betalade föräldrar lite extra varje månad för utflykter, för att köpa in extra tidningar eller böcker och för sånt som inte täcktes av budgeten. Men nu vill ingen betala något för nu ska allt vara gratis, precis som på sovjettiden säger de, men skolan har inte några nya pengar att betala allt det som vi täckte förrut, berättar Jelena.

Ett annat exempel är sjukvården, sonen Nikita var sjuk med halsont och feber.

– Vi ska nu ha gratis medicin och läkarvård, men det fungerar inte. Jag ville att de skulle röntga hans lungor, men det skulle ta minst två månader i kö för att få remiss till röntgen. Tidigare kunde du betala en specialist för att komma till röntgen, men nu är det omöjligt, berättar Jelena.

Både den ryska och den ukrainska sjukvården ska i princip vara gratis, men i praktiken fungerar det inte utan det krävs betalning vid sidan av, det vill säga mutor, för att få den vård som krävs.

Jelenas familj lever lite som i en bubbla. Sonen som ingick i ukrainska orienteringslandslaget för juniorer har inte bytt lag, utan är kvar. Det innebär att föräldrarna måste skjutsa honom från Krim till träning och läger i Ukraina.

Det har blivit svårare sedan Ukraina ensidigt stoppade alla tåg och bussförbindelser. Nu måste föräldrarna ta sin bil och det är enorma köer vid det som nu blivit en icke erkänd internationell gräns mellan Krim och Ukraina.

– Det är vårt val, vi ville inte integreras i det vi kan kalla den ryska världen och därför fortsätter Nikita i ukrainska laget och senaste gången min man åkte med honom satt de 14 timmar i kön när de återvände från Ukraina, berättar Jelena.

Nu i vår måste de åka tre gånger till för att han ska behålla sin plats i laget. Dessutom planerar familjen att flytta sina kurser och därmed företaget till Ukraina, de söker möjligheter i Odessa just nu.

För att det ska fungera måste de fortsätta ha sin bil registrerad med ukrainska skyltar och på Krim har möjligheten att köra med ukrainska skyltar förlängts året ut. Efter det vet de inte hur de ska göra.

– Jag vet inte hur Nikita tänker om att vi har gjort ett så svårt val, men min man, min dotter, hennes man och våra föräldrar stöder oss i detta. Däremot har vi vuxna nästan inga vänner kvar här längre, berättar Jelena.

Hennes 25-åriga dotter har under året som gått gift sig och det skedde också i Ukraina för att registreringen ska gälla där.

Jelena arbetar inte längre på universitetet, utan tjänar bara lite på att ge privatlektioner till gamla elever utomlands via skype.

De hoppas kunna få igång sitt företag igen och är glada att ha fått finansiellt stöd från vänner för att klara det här året då de i princip inte haft några inkomster alls.

– Hittills har allt löst sig, det svåraste för oss var hur vi skulle kunna tjäna pengar igen, vi var vana att ha en inkomst från vårt företag våra turister och utländska elever i språkskolan. Nu ägnar jag tid åt mina Skypeelever och att stötta Nikita i hans distansundervisning. Min man tar hand om huset i Jalta där vi hade elever tidigare, men som nu är bostad till min faster och så planerar han för kurser vi ska ha senare i Ukraina, säger Jelena.

Hon ser tapper ut, men faktiskt mindre ledsen än förra gången vi sågs. På något vis har familjen hittat ett sätt att både ha kvar sitt liv på Krim och ändå inte svika det ukrainska. Men betonar hon priset är att de isolerar sig från omgivningen:

– I början behandlar folk oss normalt när de förstår att vi har ukrainska pass, de tror vi är flyktingar från Donetsk, men när de inser att vi är från Krim är det som vore vi fiender, berättar hon.

Hon säger att många som tyckte som hon för ett år sedan nu antingen väljer att tiga eller så lämnar de Krim.