Känsla av voyeurism med Ylva Ogland på Bonniers konsthall

2:44 min

Ylva Ogland,  född 1974, är ett av de mer omtalade namnen på den svenska konstscenen. Hon är en driven målare som rör sig i en värld där ritualer och mystik är centrala. Just nu pågår en stor utställning på Bonniers Konsthall där man som besökare träder in i konstnärens värld. Maryam Fanni har sett utställningen som fått titeln ”Hon i fyra akter”.

En stor rosa kuliss med ett runt hål i – en spegel. Bakom står en fond med ett abstrakt dramatiskt landskap – grottan. Denna installation är ingången till utställningen "Hon i fyra akter" och återkommer som inledning till varje akt.

Konsthallens rymliga utställningssalar har intagits av scenografier, rumsligheter uppbyggda av målningar. Baksidorna är lika exponerade, med konstruktioner som påminner om billboards.

Ylva Ogland arbetar med sina målningar i sekvenser. Samma motiv upprepas med små förskjutningar och blir som stillbilder ur en film. Hastigheten kontrollerar betraktaren själv genom hur man väljer att röra sig i rummet.

Men det är våldsamma bilder: en hjälplös död heroinmissbrukares ansikte, nära iakttaget, gång på gång. Ett lik ligger på en likbår, kyligt redovisad. Döda, utelämnade för våra blickar.

I nästa rum: en naken kvinna sitter på knä och ammar sitt nyfödda barn. Navelsträngen sitter kvar. Här är installationen byggd så att det inte går att komma nära. De 30 målningarna vänder sig mot varandra och bort från betraktaren. Det går att skymta dem genom mellanrummen.

Å ena sidan skapar det ett betryggande avstånd och en integritet för det intima i situationen. Å andra sidan gör rummet betraktaren till en voyeur, en slusk. Att bilderna enligt utsago är självbiografiska, verkar vara det som tillåter motivvalen.

Utställningen presenteras som ett allkonstverk som handlar om 'livets stora händelser'. Det är att slå på stora trumman, och dessutom görs det teatraliskt. Verken handlar bokstavligen om födelse och död.

Centralt i Ylva Oglands konstnärskap är skapandet av myter och kult. Det sker dels genom upprepandet av drogromantiska nyckelmotiv: stearinljuset, spriten, vallmo-blomman, kanylen. Men också genom en massiv inramning av förklaringar och berättelser kring verken, som ett slags storytelling som påminner om modevärldens varumärkesbyggande.

Till mytbildandet hör också iscensättningen av ritualer. Under utställningsperioden kommer konstnären själv att vara närvarande, och arbeta vidare på målningarna, iförd mask.

Egentligen bär hela utställningen mask – den gömmer sig bakom det sköna skira måleriet och upphöjda konstnärliga referenser som Bergman och Velásquez – och blir undanglidande till förmån för mystiken – den tar inte ställning.

Det mest överraskande inslaget är målningen ”Master of Ceremonies (Sara), the Key Holder”, ett porträtt av Bonniers Konsthalls chef.