"Partiledaren som klev in i kylan" på Uppsala stadsteater

2:17 min

Håkan Juholts korta tid som partiledare för socialdemokraterna blev förra året dokumenterad av Daniel Suhonen, Juholts tidigare talskrivare som i boken "Partiledaren som klev in i kylan" ville visa hur Håkan Juholt blev utmanövrerad av starka makter inom socialdemokratin. Nu har Stina Oscarson dramatiserat boken och den sätts upp på Uppsala stadsteater. Dennis Sandin har regisserat av Jenny Aschenbrenner var på premiären i lördags.

Ett sån där stentrist samlingssal som återfinns i Folkets hus, såna där stentrista stolar i beiget trä och slitna, stoppade, sitsar. Och ett gäng såna där helt vanliga personer som sitter där på sitsarna och skruvar sig inför våra blickar. Regissören Dennis Sandin och scenografen Ulla Kassius tar avstamp i den gråbruna fyrkantighet där det politiska rävspelet pågår, hymlar inte med att detta drama är där ord som Verkställande utskott, Protokoll och Stadgar bär på en avgörande betydelse.

Via en metaberättelse om en "Daniel Suhonen" som aldrig dyker upp på ett arbetarkommun-möte spelas sedan hela förloppet upp, från när Håkan Juholt som ett wild card spelades fram som partiledare efter Mona Sahlin, tills när han pressades att avgå, tio skandalkantade månader senare. Stina Oscarsons manus berättar i punkter och scener, följer kronologin och låter Suhonen själv vara berättaren i första akten, för att sen, när snaran dras åt kring Juholt, placera honom som passiv iakttagare, den som dokumenterar, en sorts voyeur. Och inledningsvis tyngs föreställningen av just det man befarar, av verklighetens snåriga detaljrikedom, av en redovisningsplikt som försätter åskådaren i den märkliga sitsen att försöka utröna hur sant det som utspelar sig på en teaterscen egentligen är. Var det så där det gick till?

Men, den suveräna ensemblen och det faktum att Sandin efter hand vågar släppa sargen och leka allt mer med dessa intrigerande politruker, lyfter Partiledaren som klev in i kylan från dramatiserad SO-redovisning till en rätt drabbande skildring av de mörka labyrinter av maktspel och lur som arbetarrörelsen tycks ha gått vilse i.

Och då blir den klassiska kampsång som om och om återkommer ett sorgset eko från en svunnen tid.