Fransk feel bad i "Min vän Antoine"
Vi ser just nu en liten fransk filmvåg tack vare bolaget Njutafilms som distribuerar ett antal franska titlar under våren. Min vän Antoine handlar om en rockmusiker som rymmer från sitt eget liv. Regissören heter Pierre Salvadori och en av rollerna spelas av Catherine Deneuve. Nina Asarnoj recenserar.
Det är som en kollektiv fantasi, den där om att gå ut och köpa cigaretter och sedan försvinna ur sitt eget liv. Då och då läser vi i kvällstidningarna om de där försvunna personerna som inte vill bli hittade, varje öde som en egen film i miniatyr.
Antoine är musiker, och inte av den framgångsrika sorten. Man ser honom backstage på en sliten klubb, hur han går förbi gitarren, kliver av scen och försvinner ut ur bilden. Han har sömnproblem och missbruksproblem och ser ut som en fransk Göran Greider. Det här filmen är liksom själva antitesen till de franska filmer vi brukar få se i Sverige, lättsamma triangeldramer där kameran vilar väldigt länge på de kvinnliga skådespelarnas välbevarade ansikten, som i Rendez-Vous som nyligen gick upp på bio.
Antoine får jobb som portvakt i en gammal fastighet i Paris. Där klarar han med nöd och näppe av några enkla sysslor, som att spola rent gården och ha koll på vilka som kommer och går. Han blir vän med en äldre kvinnlig hyresgäst med psykiska problem, spelad av Catherine Deneuve. Hon ägnar sin maniska överskottsenergi åt att varna för sprickor och instabila lerskikt som ska få byggnaden att störta samman. Men egentligen är det hon själv som är lös i fogarna.
Det är en puttrig och underhållande film, och de där pariscaféerna som så ofta dominerar fransk film på export, ser vi bara segla förbi i bakgrunden.
Antoines värld består av den slitna portvaktslägenheten på nedre botten, där han laddar med knark och starköl för att försänka sig själv i dvala, så ofta det går. Avbruten bara av hyresgästernas allt hårdare knackningar. Det bästa med den här filmen är att det inte går särskilt bra. Hans depression blir bara värre och värre, de udda och lustiga vänskaperna han inte ens direkt odlar, hjälper inte.
En riktig fransk feel bad historia, helt enkelt. Sånt gillar jag.
