Jagade - djupare in i kriminaliteten
I veckan har vi hört rapporter från Baltimore som präglats av demonstrationer och upplopp efter att ännu en svart man, den här gången Freddie Gray, avlidit efter ett polisingripande.
Återigen höjs röster om en rasistisk poliskår som begår upprepade övergrepp mot den svarta delen av befolkningen. Och återigen möts beskyllningarna med att polisen helt enkelt bara försöker göra sitt jobb - att upprätthålla lag och ordning.
Men vad händer när resurser dras från välfärd och läggs på polisens bevakning och kontroll av fattiga områden och det så kallade kriget mot droger?
Och vad händer med en människa som redan från uppväxten misstänkliggörs och betraktas som en samhällsfara?
Det är två centrala frågor i sociologen Alice Goffmans bok "Jagade - livet på flykt i en amerikansk stad" som under 6 års tid följt en grupp unga män på nära håll och sett mekanismerna i hur en viss del av den amerikanska befolkningen jagas längre och längre in i kriminalitet av polisen.
Karine Mannerfelt har läst boken och ser en svidande uppgörelse med idén om nolltolerans.
Staten Island, juli 2014, sen Ferguson, Cleveland, Charleston och nu senast Baltimore i april 2015. Svarta män avlider på grund av polisvåld, den yngsta bara tolv år. Alla har dom varit jagade. I städerna där det skett följer demonstrationer och upplopp.
Sociologen Alice Goffman levde under hela sex års tid med eller i närheten av unga jagade svarta män i Philadelphia. Killar som tidigt blivit tagna av polisen för droginnehav eller misshandel, och inte kunnat fullfölja sin skolgång. Hon blev deras krönikeskrivare, som hon själv benämner det, och gjorde fältanteckningar varje kväll över dagens händelser. Hennes bok, Jagade, där hon skildrar Chuck, Mike, Alex och deras kompisar och bröder i området hon kallar Sixth Street, bygger på det materialet. I inledningskapitlet berättar hon om en vanlig kväll då hon och killarna kastar tärning. När de skilts åt ringer hennes mobil och hon får veta att Alex blivit svårt misshandlad i ansiktet. Han måste till sjukhus, men vägrar att ta sig dit.
Alex är villkorligt frigiven då det inträffar och har därför en mängd restriktioner, som utegångsförbud på nätterna och att inte vistas i närheten av Sixth Street. Å eftersom polisen regelbundet besöker sjukhusen och antecknar namnen på de som söker hjälp och kollar dem mot sin egen databas, vågar Alex inte åka dit, de som är med i registren plockas in igen. För polisen är detta ett smart drag när de ska leva upp till den av politikerna utlovade nolltoleransen mot brott.
Alex kom aldrig till sjukhus, och ännu tio år efter misshandeln har han svårt att andas genom näsan. Men han klarade sig undan fler fängelsestraff.
Å det är just denna nolltolerans Alice Goffman kritiserar i sin studie, det är den som tvingar de unga männen att ständigt vara på flykt, att vara jagade. De flesta av dem är arbetslösa och försörjer sig genom att handla med droger. Krafttagen mot droghandeln i svarta områden började på 1990-talet samtidigt som väldfärdsreformerna minskade. Den enda myndighet många unga män får kontakt med är den polisiära. På trettio år har antalet personer i fängelse ökat fem gånger. Bland unga svarta män i USA idag sitter en av nio fängelse, medan siffran för vita män är en av femtio.
Alice Goffman konstaterar att det inte bara är en fråga om hudfärg utan också om klass. Fattiga yngre män grips oftare än mer välbeställda som gör sig skyldiga till samma brott, som slagsmål eller droginnehav.
Å vad innebär det att leva i ett område där unga pojkar jagas, människors hem regelbundet genomsöks? Jo att vardagslivets alla händelser styrs av rädslan för att bli tagen av polisen, Något hon blir vittne till gång på gång under sin tid på Sixth Street.
Hon ser hur två pojkar, fem och sju år gamla leker jagad och polis, när sjuåringen som spelar polis kommer ikapp den jagade femåringen tvingar han ned honom på marken och sätter på honom låtsashandfängsel å frågar om han har droger eller skjutvapen på sig. Han avslutar med att beslagta något ur femåringens ficka. Och hon observerar också hur Chuck lär sin lillebror Tim, vart han ska ta vägen om han jagas. "Du kan inte fly hem till någon som har koppling till dig, ingen släkting, för där kommer polisen att ta dig", är lärdomen Chuck för vidare. Tim hade tagits av polisen första gången när han var elva år.
Invånarna kring Sixth Street hamnar så mycket utanför samhället att de själva tvingas skapa sitt eget regelverk. Om de utsätts för brott kan de inte anmäla det till polisen eftersom de själva är eftersökta. Brott bestraffas därför internt. Och som det inledande exemplet visade kan de inte ens söka sjukvård eftersom många av dem då riskerar att arresteras.
Med upploppen i Husby våren 2014 i färskt minne - de som utlöstes av att polisen sköt ihjäl en man - kan man undra om Sverige har områden som liknar Sixth Street. Kanske är miljön kring de nu aktuella gängrelaterade morden i Göteborg en bättre liknelse än Husby. Där handlar det om unga män vars förebilder är kriminella, män som hamnar i en spiral av laglöshet som de inte lyckas ta sig ur. Och där hela deras vardagsliv, inklusive släktingarnas, underordnas det faktum att de är jagade. De lever utan fast bostad, kommer och går på olika tider och litar inte på någon.
I en förläsning jag hittar på nätet går sociologen Alice Goffman så långt att hon jämställer polismaktens agerande kring Sixth Street i Philadelphia med livet i en diktatur, som den i DDR.
Precis som i i Östtyskland ställer myndigheterna familjemedlemmar mot varandra. Å människor är inte säkra i sina hemkvarter, utan kan arresteras när som helst, och detta sker i en liberal demokrati och är helt okänt för folk som bara bor några kvarter därifrån, menar Alice Goffman. Å det här är något som hon själv fick känna inpå bara huden under de sex år hon följde de unga männen på Sixth Streeet.
Som läsare undrar man förstås redan i inledningskapitlet hur en vit, medelklasskvinna i 20-årsåldern kunnat komma så nära de här männen. Å bokens avslutningskapitel ägnar hon åt att berätta bakgrunden till hur hon fick kontakt med de svarta killarna och inte minst hur det påverkade hennes eget liv. Hennes första idé var att göra en etnologisk studie av kvinnorna i ett svart område i Philadelphia. Man anar en ung, aningslös priviligerad collegestudent bakom projektet. Ett projekt som i många andra fall skulle ha avslutats med att hon avvisades från den miljö hon försökte ta sig in i.
Men så blev det alltså inte, hon kom i stället närmre och närmre några av de svarta familjer som bodde i området. Alice Goffman började med att söka jobb på studentrestaurangen på universitet i Pennsylvania. Där mötte hon Miss Deena, en av cheferna som också var svart, och efter ett år på restaurangen frågade Alice Goffman henne om hon kände till elever som behövde extraundervisning. Miss Deena nappade direkt och föreslog sina två barnbarn. Ett av dem levde ett välordnat liv där det fanns mat för dagen i kylskåpet, men det andra, femtonåriga Aisha hade ett tuffare liv. Mamman hade tidigare fått socialbidrag och utökat inkomsterna med att sälja droger. Efter att Alice Goffman gett extralektioner ett par kvällar i veckan under ett års tid flyttade hon in i en tvårummare i området och umgänget med Aishas familj blev än tätare. Men när hon förstod att det tisslades och tasslades bakom hennes rygg om vad hon hade för motiv, var hon kanske lesbisk eftersom hon så gärna umgicks med unga flickor, ja då gick hon med på att dejta Mike som bodde i grannskapet. Själva dejten gick inte så bra. Mike konstaterade att Alice inte visste hur man uppförde sig, dessutom hade hon fel kläder, omålade naglar och rufsigt hår. Men Mike fortsatte ändå att hålla kontakten med henne och hon började hänga med hans vänner. Till slut bodde några av killarna mer eller mindre i hennes lägenhet och hon kom att dela dygnets alla tjugufyra timmar med dem. Även när de jagades av polisen.
Hon följde med Mike, Chuck och Alex på det mesta de gjorde, även när de sålde droger eller när de med pistol i fickan åkte runt i området och letade efter konkurrerande gäng. När de fängslades åkte hon och hälsade på. Alice Goffman sticker inte under stol med att hon många gånger inte alls förstod vad som pågick. Men hennes ansträngningar att förstå ledde till att hon började tänka som killarna i gänget. Hon tappade greppet om sina akademiska studier, missade tentor och möten med handledare. Trots det blev hon antagen till forskarutbildning på anrika Princetonuniversitetet. Hon bodde kvar i området kring Sixth Street och pendlade till universitet några gånger i veckan. Första dagen på Princeton fann hon sig själv snoka igenom klassrummen och mentalt anteckna tv-apparater och datorer hon skulle kunna stjäla om hon var i behov av pengar. Hon tyckte att studenterna pratade märkligt, rörde sig på ett sätt hon inte kände igen, de luktade konstigt och skrattade åt skämt hon inte förstod. Men vad som var värre var att hon var rädd för dessa horder av vita människor som omgav henne, mest av allt var hon rädd för vita män med kort hår och god fysik. De liknade poliser. Och det visade sig att hon efter sex år med gänget blivit förvirrad både i fråga om sexuell identitet och könsidentitet
Men med forskarutbildningen på Princeton följde också handledning och där träffade hon akademiker som myntat begreppet massfängslande, och hon kände igen det från den verklighet som hon levt med på Sixth Street. Hon förstod att hennes studie var viktig när det gällde dokumentationen av den stora ökningen av ingripande från polis, domstolar och kriminalvård i fattiga svarta familjer. Och det är just det som är styrkan i hennes studie, men man kunde önskat att hon gått in mer utförligt i just detta faktum, massfängslandet, och vilken långsiktig effekt det kan ha på USAs svarta befolkning.
Men det som berör i första hand i Alice Goffmans bok är gestaltningen av de unga svarta männens vardag. Hennes lojalitet ligger hos dom, oavsett vad de gör, det finns inget filter mellan henne och dom. Men det faktum att hon själv är vit gör ändå att hon aldrig riktigt kan tränga in i deras verklighet, hur mycket hon än försöker.
