Mirakelräddning i Katmandu

8:40 min

Igår kväll, cirka halv tio lokal tid i Nepal, grävdes en levande 25-årig kvinna upp ur rasmassorna i Katmandu efter att ha legat levande begravd i över 130 timmar, eller nästan fem och ett halvt dygn.

Hon grävdes upp av räddningsteam från Israel, Frankrike, och Norge samt av nepalesisk polis och militär.

Den som först larmades om att det kunde ligga levande personer begravda under den hög av rasmassor som tidigare var ett värdshus var Yotam Polizer, Asienansvarig för den israeliska frivilligorganisationen IsraAID. Bara några timmar efter den mirakulösa räddningen berättade han om den för Sveriges Radios korrespondent.

Jag begav mig till området Gongabu, som ligger precis bredvid busscentralen här i Katmandu. Det är ett av de områden som drabbats värst av jordbävningen. När jag kom fram till vad som tidigare varit ett femvåningshus och som helt kollapsat kom en flicka fram till mig och drog mig i armen.

Jag har bott i Nepal tidigare och talar en del nepalesiska,  så jag kunde förstå henne när hon berättade för mig att under den här byggnaden, som hade varit ett värdshus, låg det förmodligen 22 personer begravda.

Jag frågade henne vilka de här personerna var, och hon berättade att vissa var gäster, vissa anställda på värdshuset, samt att några av de anställda även var hennes egna släktingar.

Hon vädjade innerligt till mig om hjälp. Hon sa att tidigare hade andra räddningsteam hade kommit med hundar och letat och grävt lite, men att ingen hade gjort en grundlig genomsökning av den här byggnaden.

Andra personer som stod runtomkring oss medan flickan berättade det här för mig sa att de skulle vara mycket tacksamma om vi kom, men att vi förmodligen bara skulle hitta döda kroppar.

Efter en kort diskussion bestämde jag och mina medarbetare oss för att när vårt sök- och räddningsteam anlände nästa dag , i onsdags morse, skulle de åka direkt hit och börja leta.

Vi grävde från sju i onsdags morse till åtta i onsdags kväll, och under den tiden grävde vi upp två döda kroppar. Det kom även andra sökgrupper med hundar och letade en del, men ingen hittade några som helst tecken på liv.

Således planerade vi att bege oss till ett annat område strax utanför Katmandu. Men på grund av det dåliga vädret, som vi hörde hade gjort vägen dit svårframkomlig, bestämde vi oss för att fortsätta leta på platsen för värdshuset.

Så vi började gräva idag igen, och vid tio-elvatiden i torsdags förmiddags grävde vi upp ytterligare en död kropp. Därefter fick vi hjälp av två andra team, ett från Norge och ett från Frankrike. Och det franska teamet hade en livscanner.

Vad är det för något?
– En livscanner är en slags radar som kan upptäcka mänskliga hjärtljud. Så vi fortsatte att gräva,  och läsa av scannern, och vid fyratiden upptäckte scannern ett ljud som skulle kunna vara ett mänskligt hjärta. Vi gjorde flera olika mätningar, för vi trodde att det eventuellt skulle kunna vara någon form av störningsljud. Men alla experter på plats intygade att det faktiskt var ljudet av ett slående hjärta.

Jag kröp då in i hålet vi grävt, och började ropa på nepalesiska: ”Är det någon här? Är det någon här? Gör ljud ifrån dig!”

Efter tio, femton, sekunder hörde vi ett svagt mänskligt ljud djupt nedifrån rasmassorna. Först var det bara ett hest kvinnligt skrik, men sen hörde jag någon som sa: ”Jag har ont, jag har ont!”

Hon förstod uppenbarligen att någon var på väg att hitta henne. Vi kunde höra att hon fick en slags panik och blev väldigt upphetsad. Så trots att hon varit levande begravd i 130 timmar kunde hon uppbåda kraften att skrika.

Vi började prata med henne, och hon berättade att hon inte kunde röra sig, att hon hade ont, och att hon inte hade ätit eller druckit något sedan skalvet inträffade. Som jag förstod det hade hon bokstavligen suttit helt fast i fem dagar – hon hade inte kunnat röra ens ett finger.

Vi lyckades gräva ett litet hål fram till henne och en av våra läkare kröp in och satte ett dropp i  henne.

Därefter började vi gräva väldigt, väldigt försiktigt. Det var en mycket farlig situation, inte bara för henne utan även för oss räddningsarbetare. När man väl hittar en överlevande gräver man sig in mycket försiktigt, sten för sten.

Totalt var vi mellan 70 och 80 personer som då grävde, inkluderat vårt team  och de norska och de franska teamen. På plats fanns även den nepalesiska polisen och militären.

Vi hittade ytterligare en död kropp, som låg precis ovanför den överlevande kvinnan. Det var förmodligen det som hade räddat hennes liv, för liket hade skyddat henne från att krossas av betongklumparna ovanför liket. Det hade även gjort att det bildats en liten luftficka som kvinnan befann sig i.

Vi grävde ut den döda kroppen, som senare visade sig vara en farbror till den flicka som först berättat om värdshuset för mig.

Nästan fem timmar efter att vi upptäckt den överlevande kvinnan lyckades vi få ut henne. Hon heter Krishna, och hon var städerska på värdshuset. Det var ett obegripligt mirakel som vi aldrig egentligen hade förväntat oss. Alla lokalbor som stod runt omkring började gråta och skratta. Det var en väldigt känslofylld stund.

Kvinnan hade ådragit sig skador på en fot och på båda händerna. Men hennes huvud var oskatt, och hennes puls var mer eller mindre stabil. Efter att ha varit levande begravd i 130 timmar är det helt ofattbart.

Vi tog henne omedelbart till ett militärt sjukhus. Läkarna där bedömde att hennes situation inte var kritisk, men de ville ändå genomföra några mindre operationer på henne.

Det hela var mycket överväldigande. I ärlighetens namn trodde jag inte att det fanns någon chans att hitta en överlevande efter så lång tid. Men nu tänker jag aldrig mer tro något sådant. Det kan fortfarande finnas folk vid liv begravda i rasmassorna.

Vi kommer att fortsätta att gräva på samma ställe under fredagen, för det finns definitivt fler döda kroppar där, och det kan även finnas fler överlevande där i andra luftfickor. 

Hur kändes det när du först hörde hennes röst, och sen när ni faktiskt fick ut henne?
– Innan vi hörde hennes röst, när vi bara såg hjärtslagen på scannern, så trodde jag att det måste vara något annat, att det inte egentligen fanns någon chans att det var en människa. Och folk i vårt team med mer erfarenhet än mig var även de ganska skeptiska.

När jag sen hörde hennes röst blev jag helt chockad. Efter att ha sett så mycket förödelse, så många döda människor, och så många som förlorat sina älskade – att då kunna hitta en överlevande, det är svårt att beskriva i ord.